Ett engagemang för mänskliga rättigheter mot mobbning

IMG_6h470

När jag kollar upp mot himlen tänker jag varför världen är som det är? jag tänker på hur många människor det är som blir  mördade, sårade, misshandlade och plågade varenda sekund som går endast för dess bakgrund, hårfärg, religion, ras och annat.

Enligt min syn finns det endast två grupper av människor, endast två skillnader. Dessa grupper är bra människor och dåliga människor. Varför skapar människan olikheter som inte ens finns, skapar efter verklighet som inte ens är sann?

Själv är jag ung och möter människor som försöker ta ner andra, frysa ut de och låter de må dåligt. Låter de komma till skolan med rädslan och osäkerheten. Är det verkligen rätt? Nej, eftersom varenda människa har rätten till sina mänskliga rättigheter och våra rättigheter skyddar oss från dessa problem.

Ibland kan unga utreda problem som vuxna behöver hjälp med. De unga är framtiden, de är unga är det nya generationen men det är inte alltid vår röst är hörd!

Som tur finns det alltid goda människor i världen som hjälper andra, en av dessa är Peter U Larsson som älskar människor men hatar orättvisor. Han har verkligen en styrka som driver honom och har alltid varit ett stort stöd för mig, det är jag så tacksam över!

2013 gjorde årskurs 5 i Solbergaskolan en insats för mänskliga rättigheter mot mobbning och Peter U Larsson gav stöd. Några månader efter hade alla eleverna i årskurs fem skrivit en berättelse om mobbning. Jag har suttit och läst varenda en och är så imponerad över deras tankar, åsikter och hur de beskriver mobbning. Det var verkligen stort gjort av de!

Vill du läsa dessa texter? Eller vill din klass göra en insats och få pris? Klick här för att komma till sidan.

_______________________________________________________________________

Besök dessa hemsidor;

http://www.ordklasser.se/

http://www.peterularsson.se/

läslust.se

Advertisements

En tonårings dagbok – del 1.

jIMG_5554

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-18

De sakerna jag undviker göra på morgonen, kvällen, natten, dagen och för det mesta är att se mig själv i spegeln. Jag vet att det låter konstigt, omoget och t.o.m fjantigt men det är det sanna, och jag vet att jag själv är inte ensam om det!

Varje gång jag ser mig själv på spegeln ler jag för allt gud har gett mig och på vilket sätt hen har skapat mig! Se på vilka fördelar jag har men det är så att spegeln alltid äter upp det positiva och gör att jag själv endast ser det negativa! Jag hatar att det är sant men jag har försökt att undvika mina tankar, komma ifrån dem och bara rymma från verkligheten. Varje gång jag känner mig trasig och svag faller jag ner till botten, det gör så ont. Jag tar mig upp igen och försöker för att gå vidare med livet.  Varje gång jag har löst ett problem och jag ser att livet ler åt mitt håll börjar det igen!

Då kan vem som helst komma och peka ut mina problem, mina nackdelar och försöka göra det mesta för att jag ska känna mig nere! Men nej, framför dessa människor fäller jag inte en enda tår! Framför dessa människor är jag så stark och vet att mitt leende som aldrig försvinner dödar dem!

Men i min ensamhet då mina tankar tar över, känns det ibland som att döden knackar på!  Vad kan jag göra? jag vet att jag inte borde lyssna på dem, att jag borde gå vidare och känna styrkan både i insidan och utsidan! Men det är lätt och säga…

Jag vill försvinna, rymma från verkligheten fastän jag vet att felet inte är på mig utan på hur världen idag är!

Smärtan är alldeles för stor, detta är bara för mycket för en tjej som endast levt i 16 år, tyngden blir alltmer bara jag går ett enda steg! Är det dags att falla? Säga hejdå till omvärlden? Låta tankarna tar över? Låt mina ångest vinna över mina vilja?

Jag är bara för trött, känner mig ensam för mina vänner förstår inte den smärtan jag bär. De tankar som talar och vuxna göra att jag endast får mer problem.

Jag är en ungdom som vill hitta en lösning till mina problem, till min smärta. Jag vill höra mitt skratt, vill le från hela hjärtat. Sluta leka glad, stark och lycklig! Det jag önskar är inte mycket, bara glädjen att kunna le igen.

Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket?

Förra månaden hade jag tid med kuratorn, jag tänkte att det var värt ett försök att gå där och prata ut. Hon kanske skulle förstå mig och jag skulle uppfylla den önskan jag har? Men efter att jag hade öppnat den boken jag alltid genom tiderna har stängt från omvärlden, när jag lät all smärta komma ut så var det inte mycket som ändrades. Det enda hon gjorde var att sitta ner och skriva. När hon gick för att prata med en lärare ögade jag genom det hon hade skrivit, så stod det ungefär;

Hopplös. Negativ. Dåligt självförtroende. Familj problem. Hon sa inte så mycket heller, hon fick mig att känna mig ännu svagare för hon tyckte synd om mig! Det jag mest hatar i världen är nog när människor tröstar mig bara för att de tycker att det är synd om en tjej som har det så dåligt som jag!

Ibland kan jag tänka att all hav, sjöar i världen endast är ett bibliotek för historiens tårar. Vem vet?

Jag önskar om detta var en sjukdom som jag led av. En sjukdom som kunde botas.  Jag önskar om dem människorna som tar ner mig skulle slå mig istället för att säga ord, det skulle göra mindre ont. Själv har jag vänner, men ändå känner jag mig ensam för ingen av dem kan se den smärtan mina ögon bär, kunna känna hur snabbt mitt hjärta slår! Jag längtar efter döden. Jag är för ung att känna denna smärta och det som skrämmer mig mest är dem tankar jag varje dag tänker på. Det går över mina gränser men det går inte, jag kan bara inte stoppa de! Komma jag få ett slut på detta helvete? Hoppas det gör det snart för jag är bara för trött. Jag har väntat i drygt två år på en person som skulle få mig att må bättre, som skulle komma in i mitt liv och ändra den, fortfarande väntar jag men hoppet har blivit mycket mindre nu…

Förra månaden grät jag, det var den första gången min klass såg mig gråta. Jag hatar att jag gjorde det, för jag vill alltid har varit och vill vara den starka tjejen. Den problemfria och den glada men samtidigt hatar jag att ingen insåg vad jag gick igenom. Insåg hur mitt hjärta grät och hur trasig jag var, det enda mina vänner sa var men ’’gumman, du går bara igenom en tid men liksom du har det bra. Många har det värre så var glad. Livet går vidare bro’’

Jag blev så galen och arg över att de inte förstod mig, det dödar mig ännu mer!

Whatever, det känns i alla fall lite bättre att kunna skriva ut det jag har och säga i detaljer, i skrift. Om du bara kunde prata dagboken min, skulle du nog ha underlättat mycket.

 Dagens citat;

“Yesterday is history, tomorrow is a mystery, today is a gift of God, which is why we call it the present.” – Bill Keane

 

Vem vinner på att det finns fred?

This slideshow requires JavaScript.

 

Bilder från bilrutan.
Kamera: Canon Eos 1100D
Fotograf: Zuzu Rabi

I 15 år har jag nu funnits på världens yta, och fortfarande grubblar jag på samma fråga. Varför i all världen finns det krig, varför ska människan behöva offra sin själ för att kunna leva kvar?

När jag bara var ungefär 8 år gammal, upplevde jag krig. Själv tog jag inte det så hårt, för min mamma brukade alltid hitta på historier om de bomber som fälldes, dessa skott som avfyrades och dessa familjer som förlorade sina själar. Men det var en sak jag visste. När min mamma eller pappa skulle gå ut, sa jag alltid hejdå med rädslan att inte kunna träffa dem igen. Jag nästan dog under den tiden de var borta. Jag gick fram och tillbaka med oro i kroppen. Jag kunde inte tänka mig att bli lämnad ensam.

Min syn på krig har ändrats nu, för jag vet nu vad som händer när en bomb fälls, när ett skot avfyras och när en mamma gråtande skriker sin sons namn. Krig är en våldsam konflikt mellan folk eller stater. För det mesta uppstår kriget, på grund av pengar eller det landet har, men det kan också bero på politiska orsaker. Det som mest gör mig galen och arg, är att det är folket som egentligen lider mest av det. Det är alltid de stora människorna, de människorna som har makten och som väljer att kriga och det är alltid de oskyldiga som får utföra dessa våldsamma blodiga och icke mänskliga strider.Vem vinner på att det finns fred?

Vem vinner på att det finns krig? Finns det en möjlighet att folk kan bli glada av att få höra att någon annan har mördats eller dött? Världen: vart är mänskligheten?

60 miljoner har dött av andra världskriget, 36 miljoner har dött av An Shi- upproret och mer än 30 miljoner har dött av Mongoliska invasionerna. Dessa är enorma siffror som representerar själar som har farit upp till himlen och som nu är änglar. Så många människor ska inte behöva dö på grund av en sådan onödig konflikt!

Om vi människor inte börjar tänka till, och försöker hitta ett sätt tillsammans för att stoppa krig, för att ta slut på detta onödiga företeelse. Om inte detta sker kan krig förinta mänskligheten. Vi alla måste få delta och hjälpa varandra för att visa världen att det är alla vi som vinner mest på att det finns fred.

Fred, den drömmen som har funnits i tusentals år men som aldrig blivit sann. Kommer vi att få uppleva den någon gång?

Av Zuzu Rabi

Lägg ner skämt om religionen.

Hej bloggen!

En sak som jag har tänkt väldigt mycket på men tyckte inte om att skriva upp det här i bloggen eftersom jag skriver inte om religionen.

Men ibland kan det gå fööööööör långt, jag menar man sitter där bakom skärmen och skriver massa saker om Kristendom, islam, buddism, judendom, hinduism eller någon annan religion?

När man inte ens vet så mycket om de religionerna, jag själv som muslim vågar inte prata mycket islam för det är svårt.

För att kunna prata om en religion ska man ha så mycket kunskaper om just den religionen.

För att jag ska skriva om islam måste jag sitta och läsa om islam, läsa koranen och veta allt. Inte bara gå efter saker andra människor gör.

Som t,ex terrorister, det står inte någonstans i islam att det är tillåtet att döda oskyldiga människor, döda människor från en annan religion eller annan grupp!

Det står att alla religioner ska accepteras och respekteras.

Så jag blir väldigt arg när jag läser skämt om religionerna, överdrivna skämt.

Nu tog jag islam som t,ex för det är den religionen jag vet mest om och har den rätta informationen.

Så jag blir sååå arg när jag läser skämt om heliga Jesus, Profeten Muhammed, Budha eller hindu gudar.

Man märker också att många kan gå över gränsen, många tar ämnet och säger vi har   yttrandefrihet.

Men yttrandefrihet handlar om att man säger det man tycker, tänker utan att såra någon vilket man gör när man skämtar om de känsliga ämnena.

Jag själv blir så glad när jag läser om andras religioner, jag tycker det är så kul att kunna förstå hur människor tänker och är.

Så jag själv tycker, lägg ner sidor med hat och de skämten !

Alla vi föddes människor och tillhör olika religioner.

Vad tycker ni?

– Ni får ursäkta mig ifall jag inte nämnde alla religioner!

Bilder jag inspireras av:

Alla vi människor har någon vi ser upp till eller vill vara som!

Vi har dessutom saker vi inspireras av, ifall jag tar min bror som exempel så inspireras han av buddybuilder och bilar.

Jag har helt andra saker jag inspireras av, som hjältar som skyddar vår värld eller gör någon förändring, men en sak som ni kanske inte visste om mig.

Jag inspireras av att se bilder som talar, bilder som kan säga mer än vad människa kan se!

Så jag tänkte dela med mig några bilder och skriva vad jag just tänker när jag ser de 😉

Googlebild

Vi människor bör tänka till när vi gör någonting, vi ska inte bara tänka med hjärnan. Vi ska ge hjärtat chansen att berätta och känna!

Vi ska hjälpa andra när vi kan, för att också kunna få den hjälpen när vi söker efter den!

Så låt människan vara som den alltid har varit, snäll och rar.

Den som inte sårar någon, den som själv har känslor…..

Googlebild

Detta är faktiskt sant, ibland är vi människor tysta när det gör ont som värst.

Jag kan inte säga att det alla som är det men jag själv har ibland tystnaden till en sorglig stund.

Det är inte alltid man vill tala om sina sorger och bekymmer, det enda man vill är att tystnaden berättar för alla.

Berättar; känn på mina sorger men fråga mig inte om de. Stå bara vid mig så att jag inte känner mig ensam!

Googlebild

Nog en av de sorgligaste bilderna jag någonsin har sett i mitt liv.

När jag ser denna bildar drunknar jag i hans tårar. Efter all hans liv och erfarenheter står han och har det svårt.

Jag menar, denna bild ser ju ut som en tavla. Där rynkorna är livets hårda ärr och spår. Där tårarna berättar att är det verkligen försent?

Denna man har säkert kämpat i sitt liv, kämpat och kanske har han till och med träffat själva döden men kommit undan.

Han har säkert försökt och försökt men kommit inte så långt.

Han kanske har mist flera av de han älskade framför sig, han kanske har sett de skrika efter hans hjälp!

Det är svårt, det är värre än själva döden!

Att kunna se en av de man älskar skrika efter hjälp men inte kunna göra något.

Att någon drunknar framför dig i havet men du själv vet att du inte kan simma!

Den känslan är värre än döden!

När jag var i Irak så såg jag många män som var som honom, de visade alltid ett leende men när man mötte deras ögon såg man tårarna och sorgen.

Man såg sanningen som de har försökt gömma!

Det här bilden är mest en söt bild. Jag tänker på att den katten kanske vill bli förlåten efter att ha gjort ett misstag?

Det kommer alltid stunder där man behöver förlåta och själv bli förlåten :)!

Denna bild är otrolig sorglig och ger en hård känsla i hjärtat.

Jag har läst många böcker om barn handel och hur man säljer flickor.

De sortens böcker gråter jag alltid för, för jag själv vet att de är sanna och att de finns!

Hur skulle det kännas för en ung tjej som kanske är vid min åldern, hur skulle det kännas för henne om hon blev såld. Om hon inte fick chansen att ändra sitt liv, den riktningen hon har blivit tvingad att ta.

Den bilden påminner mig om ett händelse i en bok  där tjejen rymmer från bordellen men hittar inget hem, ingen mat. Där hon känner rädslan och sorgen. Där hon känner att hennes kropp inte tillhör henne! Jag vill ta upp detta ämne men vågar ändå inte. För det är verkligen ett ämne som man alltid är rädd att fördjupa sig i.

Jag känner att jag är för ung, men jag vet och är säker på att någon gång i framtiden kommer den att tas upp!

Nu tror jag det är dags för mig att sova!

Jag har tänkt ta upp vardagliga problem i dagen svenska samhälle de kommande dagarna!

Vad tycks om det ;D?