Det dagliga livet en människa i staden Bagdad upplever;

Själv brukar jag alltid vakna tidigt när jag har skola, ta på mig kläderna, sätta på vatten kokaren och förbereda mig inför skolan. Själv brukar jag antingen cykla eller gå till skolan och det brukar ta i sin del ungefär 20 minuter, men under vintrarna blir det så halt och kallt att jag inte klarar av att gå den lagom stora biten. Så istället köper jag busskort. Mitt liv är inte särskilt intressant men inte heller tråkig. Jag har ett liv som vem som helst i Afrika drömmar på, ett liv som jag verkligen inte borde klaga på. Jag kan få det jag vill om jag bara vill, jag har möjlighet till gratis utbildning, trygghet, frihet och mycket annat.

Men så ser min dag ut på grund av att jag bor i Sverige, går till en svensk skola och får vara med i det svenska samhället. Men ibland brukar jag undra  hur mitt liv skulle se ut, om jag själv inte bodde i Sverige utom om jag bodde i hemlandet? Hur irakens skolor fungerar och andra små och stora detaljer i det irakiska vardagen.

Kära bloggläsare nu har jag chansen och försöka göra videobloggar där jag berättar hur livet är i Irak, där jag visar hur gatorna kan se ut och allt ni undrar kan ni få ett svar på. För på söndag lämnar jag nämligen svensk mark för andra gången och får gå på irakisk mark. Önska mig lyckan och om ni vill och känner er intresserade av de videobloggarna skulle det betyda mycket om ni kommenterade. Jag tror alla människor behöver någon som ger de snälla kommenterar för att de ska fortsätta ;)!

– Ursäkta mig om jag stavar fel, skrev detta inlägg utan att tänka på grammatiken och annat.

Advertisement

En tonårings dagbok – del 1.

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-18

De sakerna jag undviker göra på morgonen, kvällen, natten, dagen och för det mesta är att se mig själv i spegeln. Jag vet att det låter konstigt, omoget och t.o.m fjantigt men det är det sanna, och jag vet att jag själv är inte ensam om det!

Varje gång jag ser mig själv på spegeln ler jag för allt gud har gett mig och på vilket sätt hen har skapat mig! Se på vilka fördelar jag har men det är så att spegeln alltid äter upp det positiva och gör att jag själv endast ser det negativa! Jag hatar att det är sant men jag har försökt att undvika mina tankar, komma ifrån dem och bara rymma från verkligheten. Varje gång jag känner mig trasig och svag faller jag ner till botten, det gör så ont. Jag tar mig upp igen och försöker för att gå vidare med livet.  Varje gång jag har löst ett problem och jag ser att livet ler åt mitt håll börjar det igen!

Då kan vem som helst komma och peka ut mina problem, mina nackdelar och försöka göra det mesta för att jag ska känna mig nere! Men nej, framför dessa människor fäller jag inte en enda tår! Framför dessa människor är jag så stark och vet att mitt leende som aldrig försvinner dödar dem!

Men i min ensamhet då mina tankar tar över, känns det ibland som att döden knackar på!  Vad kan jag göra? jag vet att jag inte borde lyssna på dem, att jag borde gå vidare och känna styrkan både i insidan och utsidan! Men det är lätt och säga…

Jag vill försvinna, rymma från verkligheten fastän jag vet att felet inte är på mig utan på hur världen idag är!

Smärtan är alldeles för stor, detta är bara för mycket för en tjej som endast levt i 16 år, tyngden blir alltmer bara jag går ett enda steg! Är det dags att falla? Säga hejdå till omvärlden? Låta tankarna tar över? Låt mina ångest vinna över mina vilja?

Jag är bara för trött, känner mig ensam för mina vänner förstår inte den smärtan jag bär. De tankar som talar och vuxna göra att jag endast får mer problem.

Jag är en ungdom som vill hitta en lösning till mina problem, till min smärta. Jag vill höra mitt skratt, vill le från hela hjärtat. Sluta leka glad, stark och lycklig! Det jag önskar är inte mycket, bara glädjen att kunna le igen.

Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket?

Förra månaden hade jag tid med kuratorn, jag tänkte att det var värt ett försök att gå där och prata ut. Hon kanske skulle förstå mig och jag skulle uppfylla den önskan jag har? Men efter att jag hade öppnat den boken jag alltid genom tiderna har stängt från omvärlden, när jag lät all smärta komma ut så var det inte mycket som ändrades. Det enda hon gjorde var att sitta ner och skriva. När hon gick för att prata med en lärare ögade jag genom det hon hade skrivit, så stod det ungefär;

Hopplös. Negativ. Dåligt självförtroende. Familj problem. Hon sa inte så mycket heller, hon fick mig att känna mig ännu svagare för hon tyckte synd om mig! Det jag mest hatar i världen är nog när människor tröstar mig bara för att de tycker att det är synd om en tjej som har det så dåligt som jag!

Ibland kan jag tänka att all hav, sjöar i världen endast är ett bibliotek för historiens tårar. Vem vet?

Jag önskar om detta var en sjukdom som jag led av. En sjukdom som kunde botas.  Jag önskar om dem människorna som tar ner mig skulle slå mig istället för att säga ord, det skulle göra mindre ont. Själv har jag vänner, men ändå känner jag mig ensam för ingen av dem kan se den smärtan mina ögon bär, kunna känna hur snabbt mitt hjärta slår! Jag längtar efter döden. Jag är för ung att känna denna smärta och det som skrämmer mig mest är dem tankar jag varje dag tänker på. Det går över mina gränser men det går inte, jag kan bara inte stoppa de! Komma jag få ett slut på detta helvete? Hoppas det gör det snart för jag är bara för trött. Jag har väntat i drygt två år på en person som skulle få mig att må bättre, som skulle komma in i mitt liv och ändra den, fortfarande väntar jag men hoppet har blivit mycket mindre nu…

Förra månaden grät jag, det var den första gången min klass såg mig gråta. Jag hatar att jag gjorde det, för jag vill alltid har varit och vill vara den starka tjejen. Den problemfria och den glada men samtidigt hatar jag att ingen insåg vad jag gick igenom. Insåg hur mitt hjärta grät och hur trasig jag var, det enda mina vänner sa var men ’’gumman, du går bara igenom en tid men liksom du har det bra. Många har det värre så var glad. Livet går vidare bro’’

Jag blev så galen och arg över att de inte förstod mig, det dödar mig ännu mer!

Whatever, det känns i alla fall lite bättre att kunna skriva ut det jag har och säga i detaljer, i skrift. Om du bara kunde prata dagboken min, skulle du nog ha underlättat mycket.

 Dagens citat;

“Yesterday is history, tomorrow is a mystery, today is a gift of God, which is why we call it the present.” – Bill Keane

 

Mobbning – kan vara ärr livet ut ….

50 000 barn och ungdomar ropar efter ett hjälp, ropar efter deras levande själ som har lämnat deras kroppar, ropar efter glädjen och lyckan fast hittar de inte!

 Det finns fler än en miljon lärare, elever och andra som tittar på när någon annan blir mobbad utan att göra något, de människorna behöver också hjälp!

Mobbningen är en av de mest påtalade ämnen bland skolorna och är ett väldigt allvarligt ord.

Att bli mobbad betyder inte att vara ful eller dum på något sätt, dem som är mobbad är vanliga människor precis som du och jag, de är inte mindre värda eller dumma på något sätt!

De är sårade, starka människor som kanske gömmer sig från verkliga livet och är rädda att säga till!

Jag själv är ungdom och skulle verkligen bli sårad av saker och ting människor kallar mig!

Särskilt i den åldern har ungdomarna stort betydelse av vad andra säger, de flesta!

Mobbningen är något som upprepar sig flera gånger!

Men om jag som mobbad stoppar mobbningen från första gången och det gör jag genom att berätta för mina föräldrar och mina lärare, om det inte fungerar så kan man alltid vända sig till en annan vuxen i närheten.

Men det viktigast man bör tänka på är att inte höra vad de andra säger, låta orden komma in genom örat och komma ut från den andra örat, det gäller att vara stark och inte bry sig och alltid tänka positivt för de som mobbar vill se dig falla, låt de inte!

Jag är rätt ung och kanske inte har så mycket kunskapar gällande mobbningen men det jag vill och mitt syfte är att stoppa mobbningen för det skadar verkligen många, om vi alla hjälper till och säger ifrån när vi ser mobbningen så skulle mycket lösa sig.

Mobbning kan lämna spår i hjärtat och många ärr som man lider av livet ut.

Mobbning är något som trakasserar någon fysiskt , psykiskt eller verbalt.

Det är från blickar, sårande ord, sparkar och knuffar men mobbning kan också vara att en person inte är utsatt för något alls men istället blivit utfryst helt.

Mobbning sker på olika ställen som i skolan, fritidsgårdar, trånga utrymmen, mörka rum, korridorer, toaletter, idrotten(omklädningsrum) eller på nätet (e-mobbning)

Mobbning sker av en grupp eller en speciell person, många mobbar tack vare det stora gruppintrycket!

Mobbning kan ske

• Fysiskt (kroppsligt) Betyder att man skadar någon kroppsligt genom att slå, stjäla, hålla fast, nypa, knuffa osv…
• Verbalt (genom ord) Betyder att man mobbar någon genom att säga elaka saker, genom att hota, skriva elaka lappar, snacka skit och sprida falska eller sanna rykten.
• Psykiskt (blickar eller annat.) Betyder att man på olika sätt i tystnad  skadar någon psykiskt, som att titta och skratta eller ge elaka blickar som inte välkomnar en och det är nog en av de svårast mobbningens sätten som många blir utsatta för. Det då man inte har någon vän, någon att vara med, någon att skratta och skoja med och också prata ut sina sorger och bekymmer för!

I mobbning finns det mobbaren, den som blir mobbad och publiken dvs människorna runt omkring.

Publiken är en stor roll i mobbning, människorna runt omkring är skyldiga att säga ifrån, berätta till en vuxen annars är de med i mobbning även att de ändå inte mobbar!

Som Björn Hultman säger ’’Utan publiken skulle inte mobbning kunna leva kvar’’

Vilket verkligen är sant, om vi alla visar att det inte är okej, att det är fel skulle inte mobbning leva kvar…

Vi behöver trampa på vår rädsla och visa det som är rätt och fel, det är inte alltid lätt men så länge man vill, kan man.

De flesta som ser mobbning är rädda att säga till,  på grund av att de tror att de också kan bli mobbade, , men det finns flera sätt istället att ta ansvaret på sig själv!

Man kan vända sig till en vuxen, lärare eller någon man känner!

Hur vet jag om någon verkligen är mobbad?

Det finns många tecken på mobbning och de tecken kan vara :

• Människan blir tystare, ledsen och väldigt tänksam (tänker mycket)
• Människan är för det mesta hemma och inte vill träffa några kompisar eller umgås med någon.
• Sämre aptit , sämre studieresultat och värk (t,ex huvudvärk)
• Försvunna saker och mardrömmar.

Vad ska jag göra om jag har sett mobbning?

Det finns många sätt där du kan stoppa mobbning

Läs mer om hur DU kan stoppa mobbning här — http://www.friends.se/?id=6821

                                                                                                        — –http://www.vardguiden.se/Mobbing/

Mina tankar kring mobbning 

• Mobbning enligt mig är ett av de största problemen här i Sverige och är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom vi har rätten att behandlas rätt, vi har rätten att behandlas som människor och är lika värda allihopa.
• Mobbning kan leda till många negativa saker som; de som är mobbad under en lång tid förlorar självtroendet och tror inte på sig själv så lätt!
• Jag tycker att skolorna bör prata mer om mobbning, hur det känns att vara mobbad och hur dåligt det är att mobba. De ska ha undervisningar där experter pratar om mobbning och fördjupar sig men också ha debatter för att kunna förstå hur eleverna tänker och få mera idér.
• Skolornas lärare bör ha en utbildning eller gått ut någon kurs om mobbning och kan hantera det smart när det händer, de ska även ha goda kunskaper om det!
• Skolorna ska ha grupper där eleverna kan vara lärarens öron och ögon för eleverna ser mycket mer och hör mycket mer än vad läraren gör, sedan ska de ha möten en gång per vecka och berätta hur läget är i skolan.
• I min skola har vi en grupp som heter Elevskyddet och där går elever från olika klasser som vill hjälpa andra och se till att alla har det så bra det går! Jag tycker det är en otroligt bra grupp och vi har löst många problem tillsammans!

Så alla som läser detta, att vara mobbad är att vara en sårad själ. En sårad själ som väntar på hjälp, som väntar på liv!

Gör er aldrig blinda för mobbning, tänk om det hade varit du? Vänta aldrig på att någon annan än du stoppar det!

Ser ni någon ensam, gå, sätt er vid de den! Ni vet verkligen inte vilken glädje det är för den personen.

Ordet hej kan ändra mycket!

                 Zuzu Rabi 

Läs mer om mobbning här — http://www.ordklasser.se/mobbning-manga-barn-lider-i-det-tysta.php

Läs mer om mobbning här — http://antimobbning.wordpress.com/

Läs mer om mobbning här — http://www.friends.se/

Läs mer om mobbning här —http://www.vardguiden.se/Tema/Barn-och-foraldrar/Skolbarn-6-12-ar/Mobbing/

”Håll dig vid liv, var stark! Livet tar och ger men för oss gäller det att stå, falla men kunna ta oss  upp igen! 

Se på spegeln med ett leende och säg till dig själv och berätta hur vacker du är!

Alla vi är vackra på vårt sätt!!”

Alla vi är lika värda och ingen ska behöva känna rädslan när man går ut! ”

 

 

Lev livet som den är!

Hej bloggen!

Dagens Frukost 😀 Fotograferad och redigerad av Zuzu Rabi

Dagens Frukost 😀 Fotograferad och redigerad av Zuzu Rabi

Ytterligare en dag som går mot sin slut!

En av de mest vackra och lyxiga dagar jag har fått på länge!

Det är inte varje dag jag vaknar av min mammas rara röst och äter en lyxig frukost som hon själv har ordnat.

Det var hur gulligt som helst och en underbar börja på en dag,  bara tanken att hon själv hade ordnat frukosten för att göra oss glada värmde!

Min dag fortsatte med en film och sedan en hel eftermiddag med min underbara syster Yasmin.

Vi pratade och sedan promenerade, cyklade och självklart fotograferade som jag hade lovat er ;)!

På måndag då börjar allvaret, med min saga, dikter och studier.

Känns som att det var för några dagar sedan vi hade sportlov, tiden går bara för fort eller är det bara som tycker det?

Nu får ni endast två bilder så att jag har något att skriva om imorgon 😀 ifall jag inte fotograferar.

Slutar detta inlägg med ett stort tack till min mamma och min underbara familj som gjorde min dag idag 😀

Ha det så bra och lev livet som den är!

✰✿ ¸.•*´¨`♥ ღZuzu Rabiღ ♥.•*´¨`*•.¸✿✰