En tonårings dagbok – del 2.

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-20

Det handlar inte om att jag inte vågar, kan eller klarar av det. Det handlar endast om att jag inte vill göra saker som jag inte känner för. Idag var det självklart, as usual en helt vanlig skoldag. Vaknade klockan 07:30 och insåg att jag endast hade mindre än 20 minuter på mig att ta på de kläderna mina ögon först föll på, sedan packa min väska och ordna något snabbt att äta!  Som vanligt, en helt vanlig stressig morgon då man är tvungen att springa det snabbaste man kan till bussen men ändå missar den.  Då man är tvungen att låsa upp cykeln, sätta på det barnsliga färgglada hjälmen och cykla iväg med den snabbast farten så att man hinner. Efter all den energin man har slösat för att komma i tid så kommer man ändå sent och öppnar klassens dörr och märker att man får alla blickar på en. Den jobbiga känslan har nog alla vi känt men för mig har det liksom blivit en del av dagens rutiner.

Självklart kan inte läraren låta bli och fråga eleven framför hela klassen den ursäkten man har. Som vanligt säger jag, förlåt jag glömde sätta på klockan. Just då känner man alla elaka blickar vända sig och de falska skratten sprida sig. När timmarna äntligen har sniglat sig fram och man äntligen kan öppna skolskåpen för att ta ut sina saker och komma ifrån den miljön jag inte gillar. Komma ifrån de människorna som leker något de inte är. Som försöker på ett sätt eller annat se sig själva som super stjärnor, hjältar, colingar, människor som de helt enkelt inte är! Kommer en tjej och sätter sina händer på mitt skåp och småler, jasså så du glömmer sätta på klockan varje dag din fuling, säger hon med sin falska leende. Ja, svarar jag med min svaga röst när jag vet att jag borde ha svarat mycket starkare. I dagens värld är det inte lätt för svaga att leva!

Vet du vad, om jag var så ful och hopplös som du skulle aldrig jag vilja vakna, jag skulle vilja sova och aldrig mer vakna för jag ändå inte skulle synas sweetheart. Tänk på saken, säger hon och försvinner.

Yasmin, den populäraste tjejen som framför alla är skolans ängel när hon egentligen är skolans djävul. Varje dag måste hon kasta ett par kommenterar till mig när ingen hör. När jag säger det till min vän Clara så tror hon inte mig, självklart alla var blinda utav att se Yasmin på det bästa sättet. Det gör mig så arg att hon klarar ens av att leva i en lögn.  Själv tror jag ändå på att alla, då menar jag alla tjejer har en skönhet i sig men det är inte alla som orkar och vill visa den. Om ni tar mig som exempel, jag hatar verkligen mitt utseende men när jag väl tänker efter så ser jag inte såå dålig. När jag helt ensam hemma brukar jag använda mammas smink och sminka mig sedan ta på mig de vackraste kläderna, klackskor och annat som får en och lysa på ett sätt eller annat. Sedan står jag framför spegeln och ser efter om det verkligen är jag? Jag menar nu inte att man utan smink ser ful ut men med smink ser man finare ut, om man såklart sminkar sig rätt också..

Dear Diary jag gömmer en person inom mig, en person som inte visas för dagens samhälle för den personen är rädd från att bli förstörd. Därför väljer jag att hålla mig vid väggen där ingen ser mig, hör mig eller varken känner den smärtan att vara osynlig.  Kommer den personen någonsin att visas upp?

 

 

 

Advertisement

En tonårings dagbok – del 1.

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-18

De sakerna jag undviker göra på morgonen, kvällen, natten, dagen och för det mesta är att se mig själv i spegeln. Jag vet att det låter konstigt, omoget och t.o.m fjantigt men det är det sanna, och jag vet att jag själv är inte ensam om det!

Varje gång jag ser mig själv på spegeln ler jag för allt gud har gett mig och på vilket sätt hen har skapat mig! Se på vilka fördelar jag har men det är så att spegeln alltid äter upp det positiva och gör att jag själv endast ser det negativa! Jag hatar att det är sant men jag har försökt att undvika mina tankar, komma ifrån dem och bara rymma från verkligheten. Varje gång jag känner mig trasig och svag faller jag ner till botten, det gör så ont. Jag tar mig upp igen och försöker för att gå vidare med livet.  Varje gång jag har löst ett problem och jag ser att livet ler åt mitt håll börjar det igen!

Då kan vem som helst komma och peka ut mina problem, mina nackdelar och försöka göra det mesta för att jag ska känna mig nere! Men nej, framför dessa människor fäller jag inte en enda tår! Framför dessa människor är jag så stark och vet att mitt leende som aldrig försvinner dödar dem!

Men i min ensamhet då mina tankar tar över, känns det ibland som att döden knackar på!  Vad kan jag göra? jag vet att jag inte borde lyssna på dem, att jag borde gå vidare och känna styrkan både i insidan och utsidan! Men det är lätt och säga…

Jag vill försvinna, rymma från verkligheten fastän jag vet att felet inte är på mig utan på hur världen idag är!

Smärtan är alldeles för stor, detta är bara för mycket för en tjej som endast levt i 16 år, tyngden blir alltmer bara jag går ett enda steg! Är det dags att falla? Säga hejdå till omvärlden? Låta tankarna tar över? Låt mina ångest vinna över mina vilja?

Jag är bara för trött, känner mig ensam för mina vänner förstår inte den smärtan jag bär. De tankar som talar och vuxna göra att jag endast får mer problem.

Jag är en ungdom som vill hitta en lösning till mina problem, till min smärta. Jag vill höra mitt skratt, vill le från hela hjärtat. Sluta leka glad, stark och lycklig! Det jag önskar är inte mycket, bara glädjen att kunna le igen.

Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket?

Förra månaden hade jag tid med kuratorn, jag tänkte att det var värt ett försök att gå där och prata ut. Hon kanske skulle förstå mig och jag skulle uppfylla den önskan jag har? Men efter att jag hade öppnat den boken jag alltid genom tiderna har stängt från omvärlden, när jag lät all smärta komma ut så var det inte mycket som ändrades. Det enda hon gjorde var att sitta ner och skriva. När hon gick för att prata med en lärare ögade jag genom det hon hade skrivit, så stod det ungefär;

Hopplös. Negativ. Dåligt självförtroende. Familj problem. Hon sa inte så mycket heller, hon fick mig att känna mig ännu svagare för hon tyckte synd om mig! Det jag mest hatar i världen är nog när människor tröstar mig bara för att de tycker att det är synd om en tjej som har det så dåligt som jag!

Ibland kan jag tänka att all hav, sjöar i världen endast är ett bibliotek för historiens tårar. Vem vet?

Jag önskar om detta var en sjukdom som jag led av. En sjukdom som kunde botas.  Jag önskar om dem människorna som tar ner mig skulle slå mig istället för att säga ord, det skulle göra mindre ont. Själv har jag vänner, men ändå känner jag mig ensam för ingen av dem kan se den smärtan mina ögon bär, kunna känna hur snabbt mitt hjärta slår! Jag längtar efter döden. Jag är för ung att känna denna smärta och det som skrämmer mig mest är dem tankar jag varje dag tänker på. Det går över mina gränser men det går inte, jag kan bara inte stoppa de! Komma jag få ett slut på detta helvete? Hoppas det gör det snart för jag är bara för trött. Jag har väntat i drygt två år på en person som skulle få mig att må bättre, som skulle komma in i mitt liv och ändra den, fortfarande väntar jag men hoppet har blivit mycket mindre nu…

Förra månaden grät jag, det var den första gången min klass såg mig gråta. Jag hatar att jag gjorde det, för jag vill alltid har varit och vill vara den starka tjejen. Den problemfria och den glada men samtidigt hatar jag att ingen insåg vad jag gick igenom. Insåg hur mitt hjärta grät och hur trasig jag var, det enda mina vänner sa var men ’’gumman, du går bara igenom en tid men liksom du har det bra. Många har det värre så var glad. Livet går vidare bro’’

Jag blev så galen och arg över att de inte förstod mig, det dödar mig ännu mer!

Whatever, det känns i alla fall lite bättre att kunna skriva ut det jag har och säga i detaljer, i skrift. Om du bara kunde prata dagboken min, skulle du nog ha underlättat mycket.

 Dagens citat;

“Yesterday is history, tomorrow is a mystery, today is a gift of God, which is why we call it the present.” – Bill Keane

 

Livet – när ärligheten talar…

En bild från google

Vad är livet för dig, är det en negativ del eller en positiv?

jag kan sitta här och ljuga om att livet alltid är rättvis och alltid lätt men det tänker jag inte göra för i denna inlägg är det bara ärligheten som talar, är det bara hjärtat som skriver och ögat som ser!

Men ett problem, hur kan jag börja?

Livet är som sagt orättvis, hård, smärtbar och svår men, i livet finns det alltid ett men….

Det är vi människor som bestämmer hur livet ska vara, det är vi som styr den!

Vill vi så kan inget stå framför oss, inga hinder och inga vägar!

När livet är orättvis i sin form bestämmer vissa människor att falla och aldrig gå upp, även att de ändå vet att deras fötter orkar bära de, även att de vet att deras gömda styrka är egentligen större än allt!

Men vissa bestämmer sig att ta den vägen till olycka och sorg, inte för att de vill utom för att de inte har viljan att söka efter styrkan som finns gömd i kroppens själ!

Jag själv har gråtit många gånger om året, jag har känt att livet är hopplös och värdelös men jag har aldrig visat det för någon. Det enda jag har visat är att jag är världens lyckligaste och starkaste person.

Men vet ni, varje gång jag faller och min värld rasar ihop. Tar jag fram min dagbok och bara skriver, vad vet jag inte. Papperna blir fyllda av tårar och ord. Jag skriver och skriver tills jag inte orkar, tills jag känner mig helt tom!

Det låter rätt konstigt och till och med tokigt men i värld är det mitt sätt att ta ut min sorg och ilska.

Och efter att jag har skrivit klart i min dagbok ler jag för att försöka vara glad, jag ler för att försöka tänka positivt och vara stark. Ett leende är en styrka och jag blir glad varje gång jag ler!

Det är en styrka att se det bra i det dåliga, ljuset i mörkret och glädjen i sorgen.

Men ibland måste vi faktiskt låta livet flyta vidare och tiden lösa våran bekymmer, i den smarta tiden lever vi på riktigt. Är glada, positiva och starka.

Det är svårt att skriva om livet, för allt är så krångligt och olikt för alla.

Det är stationer där vi människor möter nya och lämnar gamla, det är stationer för skratt och tårar.

Det är i de stationerna vi drömmer, önskar och jobbar för att nå vårt mål, det är då vi tänker att inget är omöjligt för vi människor kan göra det omöjliga möjligt!

Vi har rätten till att våra drömmar går i uppfyllelse, vi har rätten att se upp till någon.

Se den unga Nkosi Johnson med all hans problem och bekymmer, hur han gråter men samlar ihop hans tårar och kastar de i havet.

Hur han har gett hopp till andra och hur han försökte, även att han nu är död så lever han i mångas hjärta.

Eller se Nick vujicic, den armlösa, benlösa men verkligen inte hopplösa! Han är en historisk människa enligt mig. Det är de människorna vi ska se upp till. De som sprider fred, hopp och glädje.

Det är de som berättar att de ibland känner sig ensamma och vilse i världen, ropar efter hjälp och hittar sedan den rätta vägen.

Det är de människor som säger att människan har rätten att göra fel, men att också lära sig från dess misstag!

Livet är helt enkelt som en film, så fyll denna film med glädje så den blir värd att se!

Känner du dig ensam, vilse men vill ändå tar dig ut från din situation, känns det som att du har drunknat och inte längre kan ta dig ur havet av misstag eller vill du bara veta lite mer om vägen till lyckan.

Klick på följande länk- http://www.peterularsson.se/filer/vagen-till-lycka.pdf 

Följande länk är en liten bok som berättar om fysiska och psykiska orsaker som gör att du känner dig lycklig eller olycklig!

Så alla som läser detta, lev ert liv nöjda och sprid vidare glädje, hopp och lycka!

Denna artikel är skriven av Zuzu Rabi