En tonårings dagbok – del 1.

jIMG_5554

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-18

De sakerna jag undviker göra på morgonen, kvällen, natten, dagen och för det mesta är att se mig själv i spegeln. Jag vet att det låter konstigt, omoget och t.o.m fjantigt men det är det sanna, och jag vet att jag själv är inte ensam om det!

Varje gång jag ser mig själv på spegeln ler jag för allt gud har gett mig och på vilket sätt hen har skapat mig! Se på vilka fördelar jag har men det är så att spegeln alltid äter upp det positiva och gör att jag själv endast ser det negativa! Jag hatar att det är sant men jag har försökt att undvika mina tankar, komma ifrån dem och bara rymma från verkligheten. Varje gång jag känner mig trasig och svag faller jag ner till botten, det gör så ont. Jag tar mig upp igen och försöker för att gå vidare med livet.  Varje gång jag har löst ett problem och jag ser att livet ler åt mitt håll börjar det igen!

Då kan vem som helst komma och peka ut mina problem, mina nackdelar och försöka göra det mesta för att jag ska känna mig nere! Men nej, framför dessa människor fäller jag inte en enda tår! Framför dessa människor är jag så stark och vet att mitt leende som aldrig försvinner dödar dem!

Men i min ensamhet då mina tankar tar över, känns det ibland som att döden knackar på!  Vad kan jag göra? jag vet att jag inte borde lyssna på dem, att jag borde gå vidare och känna styrkan både i insidan och utsidan! Men det är lätt och säga…

Jag vill försvinna, rymma från verkligheten fastän jag vet att felet inte är på mig utan på hur världen idag är!

Smärtan är alldeles för stor, detta är bara för mycket för en tjej som endast levt i 16 år, tyngden blir alltmer bara jag går ett enda steg! Är det dags att falla? Säga hejdå till omvärlden? Låta tankarna tar över? Låt mina ångest vinna över mina vilja?

Jag är bara för trött, känner mig ensam för mina vänner förstår inte den smärtan jag bär. De tankar som talar och vuxna göra att jag endast får mer problem.

Jag är en ungdom som vill hitta en lösning till mina problem, till min smärta. Jag vill höra mitt skratt, vill le från hela hjärtat. Sluta leka glad, stark och lycklig! Det jag önskar är inte mycket, bara glädjen att kunna le igen.

Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket?

Förra månaden hade jag tid med kuratorn, jag tänkte att det var värt ett försök att gå där och prata ut. Hon kanske skulle förstå mig och jag skulle uppfylla den önskan jag har? Men efter att jag hade öppnat den boken jag alltid genom tiderna har stängt från omvärlden, när jag lät all smärta komma ut så var det inte mycket som ändrades. Det enda hon gjorde var att sitta ner och skriva. När hon gick för att prata med en lärare ögade jag genom det hon hade skrivit, så stod det ungefär;

Hopplös. Negativ. Dåligt självförtroende. Familj problem. Hon sa inte så mycket heller, hon fick mig att känna mig ännu svagare för hon tyckte synd om mig! Det jag mest hatar i världen är nog när människor tröstar mig bara för att de tycker att det är synd om en tjej som har det så dåligt som jag!

Ibland kan jag tänka att all hav, sjöar i världen endast är ett bibliotek för historiens tårar. Vem vet?

Jag önskar om detta var en sjukdom som jag led av. En sjukdom som kunde botas.  Jag önskar om dem människorna som tar ner mig skulle slå mig istället för att säga ord, det skulle göra mindre ont. Själv har jag vänner, men ändå känner jag mig ensam för ingen av dem kan se den smärtan mina ögon bär, kunna känna hur snabbt mitt hjärta slår! Jag längtar efter döden. Jag är för ung att känna denna smärta och det som skrämmer mig mest är dem tankar jag varje dag tänker på. Det går över mina gränser men det går inte, jag kan bara inte stoppa de! Komma jag få ett slut på detta helvete? Hoppas det gör det snart för jag är bara för trött. Jag har väntat i drygt två år på en person som skulle få mig att må bättre, som skulle komma in i mitt liv och ändra den, fortfarande väntar jag men hoppet har blivit mycket mindre nu…

Förra månaden grät jag, det var den första gången min klass såg mig gråta. Jag hatar att jag gjorde det, för jag vill alltid har varit och vill vara den starka tjejen. Den problemfria och den glada men samtidigt hatar jag att ingen insåg vad jag gick igenom. Insåg hur mitt hjärta grät och hur trasig jag var, det enda mina vänner sa var men ’’gumman, du går bara igenom en tid men liksom du har det bra. Många har det värre så var glad. Livet går vidare bro’’

Jag blev så galen och arg över att de inte förstod mig, det dödar mig ännu mer!

Whatever, det känns i alla fall lite bättre att kunna skriva ut det jag har och säga i detaljer, i skrift. Om du bara kunde prata dagboken min, skulle du nog ha underlättat mycket.

 Dagens citat;

“Yesterday is history, tomorrow is a mystery, today is a gift of God, which is why we call it the present.” – Bill Keane

 

Lägg ner skämt om religionen.

Hej bloggen!

En sak som jag har tänkt väldigt mycket på men tyckte inte om att skriva upp det här i bloggen eftersom jag skriver inte om religionen.

Men ibland kan det gå fööööööör långt, jag menar man sitter där bakom skärmen och skriver massa saker om Kristendom, islam, buddism, judendom, hinduism eller någon annan religion?

När man inte ens vet så mycket om de religionerna, jag själv som muslim vågar inte prata mycket islam för det är svårt.

För att kunna prata om en religion ska man ha så mycket kunskaper om just den religionen.

För att jag ska skriva om islam måste jag sitta och läsa om islam, läsa koranen och veta allt. Inte bara gå efter saker andra människor gör.

Som t,ex terrorister, det står inte någonstans i islam att det är tillåtet att döda oskyldiga människor, döda människor från en annan religion eller annan grupp!

Det står att alla religioner ska accepteras och respekteras.

Så jag blir väldigt arg när jag läser skämt om religionerna, överdrivna skämt.

Nu tog jag islam som t,ex för det är den religionen jag vet mest om och har den rätta informationen.

Så jag blir sååå arg när jag läser skämt om heliga Jesus, Profeten Muhammed, Budha eller hindu gudar.

Man märker också att många kan gå över gränsen, många tar ämnet och säger vi har   yttrandefrihet.

Men yttrandefrihet handlar om att man säger det man tycker, tänker utan att såra någon vilket man gör när man skämtar om de känsliga ämnena.

Jag själv blir så glad när jag läser om andras religioner, jag tycker det är så kul att kunna förstå hur människor tänker och är.

Så jag själv tycker, lägg ner sidor med hat och de skämten !

Alla vi föddes människor och tillhör olika religioner.

Vad tycker ni?

– Ni får ursäkta mig ifall jag inte nämnde alla religioner!

The painful cake väcker kritik

http://youtu.be/Gd3_rd4gOps

För ungefär 20 dagar sedan hände det en stor skandal i Sverige som kalladas ”tårta skandalen”

Det låter ganska litet men enligt mig var det verkligen stort, anledningen att jag skriver sent i bloggen om det, beror på att jag ville veta nästan allt innan jag dömer konstnären och alla som var med och skar i tårtan, inte för att jag skulle ändra min åsikt helt för det såg verkligen förskräckligt ut men det är fel att berätta något innan man väl vet mycket om det, man brukar säga ¨man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken¨!

Den tårtan konstnären Makode Linde hade skapat symboliserade en mörk-hyad kvinna som skrek av smärta när man skar en bit från hennes kropp (en tårt-bit).

Konstnären Makode Linde säger själv att han med sin konstverk eller med ett bättre ord karikatyr ville ta upp frågor om människornas värde och hur de mörk-hyad människorna har haft det och har det och rasism.

Det är sant att han verkligen fick stor uppmärksamhet och många började prata om människorna och rasism.

Men var det verkligen ett sätt som var bra?, enligt mig så var det inte smart alls eftersom jag själv blev otroligt arg och ledsen när jag läste om skandalen och det som gjorde mig extra förvånad är att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth själv skar upp en bit av den skrikande svarta kvinnan och åt uppsluppen upp sin bit!

Det handlar om människor, känslor och dess rättigheter, som rättighet är alla vi lika värda men man själv såg ju att det inte alls var så! den karikatyren gav en känsla som var hård, den skojade om saker människorna har varit med om och lidit av, saker som har gjort människorna att känna smärta och till och med dö! Svarta är som vita vi alla är människor, ingen idé och ta upp sådana frågor på ett sätt som sårar!

Enligt mig så var det ett rasist sätt!

Man ska inte använda sig av och förlöjliga den smärtan som människorna har och jag menar inte bara den mörk-hyad delen utan den ljusa delen också!

Det händelsen har blivit en stor nyhet  och skandal i Sverige men även i hela världen.

I världen så ger det en fel bild om Sverige, eftersom Sverige är ett land som verkligen inte är med rasist och annat.

Men när själva kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth åt från den tårtan vilket var en stor mod på ett osmart sätt så blir världen som inte kanske inte har så stor koll om Sverige lite osäkra!

Vad tyckte ni om det och hur tänkte ni när ni såg bilderna?