För drygt 3 veckor sedan flyttade jag från staden Norrköping, en stad som ligger i Östergötland. En stad som jag tillbringade alla 6 åren jag har varit i Sverige, en stad där jag hade min börja. Där jag har alla mina nära och kära. En stad som jag känner alla vägarna och gatorna i! En stad, full av minnen.
Och flyttade till Stockholm, storstaden. Staden med möjligheterna, men det var bara jag som inte kunde det som en möjlighet!
Första veckan hade jag inte skola eftersom det var höstlov, jag försökte med all styrka jag hade kvar, se det postiva. Försökte se allt bra och se möjligheterna som fanns i Stockholm.
Jag lyckades låtsas och tvinga mig själv se allt bra, men visste att det endast var en börja. Jag hade inte fått tanken i mig att börja i en ny skola.
Att gå in i en ny skola där jag är helt ensam, där allt är anyonmt, där allt är så okänt! Jag minns att när jag var på väg första dagen, så hade jag ännu inte ens förstått att det var en ny skola jag skulle börja på.
Alla meddlanden, sms och samtal jag fick av mina vänner gjorde mig stark, de gjorde att jag kände mig säker och trygg. När jag väl öppnade dörren till den nya skolan så klev jag i en helt ny miljö på sätt och vis.
Första veckan gick sakta, alla var och är otroligt snälla, har träffat så fina personer! Men ändå hade jag så mycket inom mig, men jag fortsätte låtsas vara glad. Första veckan var jag så sönder inombords, jag kände att jag var på gränsen att hamna i en personlig kris. Jag var på gränsen att hamna i en deppig situation som jag var säker på att jag inte skulle komma ur, för jag hade inte styrkan och viljan att komma ut!
Det var så många tårar som gömde sig bakom glada jag som alla kunde se! Men efter ett tag insåg jag att jag inte skulle komma någonstans om jag inte försökte samla ihop mig själv, samla den starka jag som alltid har funnits!
Just nu känner jag mig mycket starkare och tryggare, men ännu finns det mycket kvar men snart är jag nog hemma!
Det jag vill få ut från denna inlägg är inte att någon ska tycka synd om mig, utom att alla där ute som håller på att tappa bort sig själva ska börja fundera på att den riktiga du alltid finns där men vi gör oss blinda och inte ser den. Det gäller att ge sig själv tid, och vara säker på att hoppet är det sista som lämnar en!
Zuzu Rabi