Kära havs

Till minne av alla oskyldiga liv, som har fallit som offer till krigets, ledernas och mänsklighetens tragedier..

Kära havs, håll tillbaka dina tårar

Kära havs, det finns inte längre plats för fler människor döende på bårar

Kära havs, vad din vrede sårar, låter oss alla brista ut i tårar.

När skall du förstå att vårt land är dina vågor

Till dig har vi kommit, rymmande från våra plågor

Allt vi äger, allt vi har och allt vi är gick upp i lågor

Kära havs, gråt inte för vårt folk

Stenarna har gråtit men våra ledare har ej

Historiens aldrig mer, visar sig endast vara skrivna ord

När människans försök till överlevnad förvandlas till massmord

Tappas hoppet på dessa termer, hoppet på mänskligheten

Det gör bara för ont..

Advertisement

Hur kan psykiatrin ge elchocksbehandlingar (ECT) till barn?

Peter Larsson, tar upp och gör allt ännu en gång för en stor fråga som beror oss all,och som vi alla bör ta hänsyn till samt lägga vår uppmärksamhet på! 

Klick gärna på länken nedan och skriv så gärna på protestlistan. Då själva namnlistan sedan skall skickas till berörda myndigheter och politiker.

Vi kan förändra! Ett par minuter kan rädda så mycket!

http://newsvoice.se/2014/12/20/hur-kan-psykiatrin-ge-elchocksbehandlingar-ect-till-barn/

En verklighet som ännu inte är skapad

Det finns alltid någon drivkraft gömd inom en, en röst som försöker skrika och få sig själv hörd. Det finns alltid en styrka bakom varje tår, och en sorg bakom varje sår.

Det finns alltid en dröm, man hela sitt liv har fastnat på. En dröm som bara tanken av den för en att flyga iväg till en annan värld. En annan verklighet som ännu inte är skapad.

Men det är enkelt, imorgon påbörjar jag och så fortsätter det. Vi kommer inte komma någonstans. Att drömma, att jobba för sin dröm är och handlar mycket om att vara redo på att ge. Vara redo på att offra saker och ting.

Vara redo för att om några år kunna skörda det man under flera år har slitit för att odla fram. Det är inte enkelt, det tar inte en dag eller två. Men tanken bakom all svett och alla tårar du kommer gå igenom, tanken bakom alla hinder och svårigheter du kommer under tiden att möta får att trots allt att fortsätta. Kriga fram!

Att faktiskt falla men att också snabbt stå upp, att faktiskt gråta men att också snabbt kunna torka bort sina tårar! Frågan är, hur mycket vill du detta?

I en sådan punkt, i en sådan påbörjad bana står jag just nu. Jag är redo men ändå är det något som försöker dra tillbaka mig, få mig att tappa fokusen, få mig att komma ur banan.  Låt mig beskriva detta utifrån en ungdoms perspektiv.

Jag är 16 år gammal, jag har en hel värld som väntar på mig. Jag har en värld i min mobil som ringer varenda minut, vänner som finns inom den världen men som jag aldrig annars träffar. Det finns så mycket som drar mig, särskilt idag, i vår nutid. Så mycket som försöker få en ur banan. Varför studerar du nätterna långa när det under den tiden finns fester och gå till? Varför fokuserar du på skolan när det finns så mycket mer intressanta saker som kan väcka mer intresse?

Jag är 16 år gammal, men jag är redan redo att offra precis det jag utav mest älskar för min dröm, för mitt mål, för en utmaning jag själv har skapat för mig själv. Det finns så mycket i livet som drar mig men jag försöker hålla mig stabil. Tanken att det jag under dessa tre åren kommer att skapa en grund för det jag sedan kommer påbörja mitt liv på får mig att tåla allt. Får mig att kunna gå igenom vått och torrt. Men ibland kan det kännas omöjligt, vid vissa dagar känns det bara som att tiden inte räcker till.

Men hur långt är du redo att jobba för att komma?

Icke sovande nätter, ensamma dagar, pluggande helger men trots allt en glad ungdom. Som ska göra allt för att om tre år, kunna skriva ”kära bloggläsare jag har faktiskt lyckats! ”

Men jag kan inte heller ljuga om att jag redan exempelvis har min mobil som aldrig slutar pipa och låta, som faktiskt får mig att tappa så mycket. Men jag får hoppas på att jag så snart som möjligt kommer ha styrkan att stänga av den.

Slutligen vill jag tillägga att det verkligen inte finns något omöjligt, vi människor kan och har gjort det omöjliga möjligt så fråga dig själv, hur mycket vill du detta?

Mellanöstern brinner!

Låt en ung röst begraven i Mellanöstern tala.

Låt hens mamma i fred  böla.

16 år levande i denna brinnande skog.

Tusentals år av blod har gått, vi ännu ej har fått nog.

Blodtörstiga vampyrer, där nere de leder

Oskyldiga offer, förstörda de lider

Existerande röster, icke hörda

Existerande kroppar, icke värda

Män i guds namn, de strider

Oro och fiendskap, de sprider.

Gömda sanningar bakom ord, de göms.

Nyheter om religionernas hat, den beröms.

Tårar på orättvisans bårar, de glöms.

Städer på skrattande barn, de töms.

 

Gaza, vi hör våra bröder ännu en gång skrika.

Gaza, ni ser oss er publika.

Ni ser oss er svika.

 

Irak, vi står mot det som sker.

Och för er varje kväll vi ber.

Är det lätt att se ett barn falla, försöka men falla av en bomb.

Är det lätt att se irakierns mammor dö framför sina barn.

Är det lätt att se Gazas pappor stå för döden för sitt land men dö.

Vårt blod har blivit ert industri, ni dödar en, ni säljer en och köper en.

Vår tro har blivit er lilla spel, precis allt ni gör är så fel.

Vrålande, gråter eldens sista lågor 

Lidande lämnar kroppen ifrån sig livets droppande plågor.

Ett riktat gevär, ett människofattigt sinne, ett skott och nu har hen blivit ett minne.

Hur längre behövs det gå?

Sanning framför våra ögon, blir till ånga!

we blame society but we are society! Ignorance is a choice!

Tystnad, mörker och köld.

Isolerade väggar bland människor, de byggs.

Hat och skillnader bland människor, den förebyggs.

Gömd och osann sanning, den underbyggs.

Som en bloddroppe fallen i snön, som en sten fallen i sjön. Tänkande, väckande nätter blir till många, sanning framför våra ögon blir till ånga.

När ord inte längre kan tala, är orättvisorna för många. När sanningen blir för hård, går vi hellre på lögner för nöja vårt inre och yttersta vård.

Vi gör våra starka röster till svaga, vi gör oss vittnen till lögner utan att klaga.

Kära människor, det är inte mycket jag har att sätta ord på. Det som händer och har hänt är att vi människor sätter så otroligt mycket fokus på saker som från hela grunden egentligen inte finns. Och förlorar fokus på de viktiga ämnen som egentligen bör ha all vår uppmärksamhet.

Idag kan vi se i världen, både i Sverige och i andra länder hur hatet har växt bland folkgrupper på grund av religionen, bakgrunden och annat. Man blir så ledsen eftersom i slutändan är vi alla människor, tillhör samma stam. I slutändan andas vi alla samma luft, gråter vi alla när sorgen är stor, och skrattar när glädjen knackar på våra dörrar.

Jag förstår mig inte på hur en hand kan höjas på grund av skillnader, vi själva har skapat, hur ord kan kastas och göra sig som knivar till folk som bara har varit sig själva.  Jag förstår mig inte på deras tanke sätt.

Om jag nu gör ett brott, är det så svårt att förstå att det är jag som har gjort brottet? Inte min religion, mitt land, min bakgrund och allt som tillhör mig. Därför, döm aldrig en person utifrån vad en annan person har gjort. Vi är inte likdana allihopa och bakom det finns det så många bra anledningar och fördelar.

Det bästa i oss alla, är hur var och en av oss är så unik. Men det är ändå en sak som förenar oss, vår mänsklighet och vår kärlek.

Det är inte så svårt, det är enkelt. Såsom matematiken har lärt oss att plus och minus dras till varandra medan plus och plus stöter bort varandra.

 

Äntligen tillbaka!

Det finns mycket i tankarna, det finns så många frågor som är ej besvarade och plötsligt är vi tillbaka i samma dilemma. Dilemman där ord inte kan beskriva mina tankar och där tankarna inte går att beskrivas.

Hoppas ni inte har glömt mig, och ni ska vara så säkra på att jag inte har glömt er heller. Trots fyra månader har det alltid kommit otroligt fina kommentarer som verkligen har gjort mina dagar. Som verkligen har fått mig att le, som har hållt grunden för mina drömmar stabil. 

Det är över, så skriker mina tankar. All stress och press är över och allt som stod i spel är avgörd. De sista veckorna i nian var nog allra svåraste eftersom det var då en medveten lärare kunde prata med dig om ett betyg som du i själva grunden aldrig hade förväntat dig. Samtidigt som du är ledsen över att det har hänt så, så kan tanken att du faktiskt inte kan ändra på det betyget köra över dig. I själva grunden är det faktiskt inte betyget som gör en ledsen utom alla de nätterna man har tillbringat för att göra mer än sitt bästa för att nå det man vill. Att veta att ditt bästa inte var tillräckligt mycket.

Tanken på de 300 poängen jag genom 3 år har kämpat för att få, kändes för en sekund omöjlig. Jag visade det aldrig men jag var så ledsen, besviken och arg både på mig själv och på allt omkring mig som inte för en sekund ville slösa lite tid för att hjälpa mig. Allt är möjligt, så skrek min hjärna och inret. Det är över, så skrek mitt hjärta.

Men kära bloggare, tro mig! Inget är omöjligt tills den dagen du har bestämt att det är omöjligt. Ett annat tips som dessa dagar bevisade till mig är att när en person vill ha någonting, när den saken  betyder så mycket för en kan betyda ingenting för någon annan. Människor förstår inte hur mycket en liten detalj kan betyda för dig, därför jobbar sällan de med att hjälpa dig och hemligheten bakom att få det omöjliga möjligt är att alltid kämpa och springa efter det du vill ha själv.

Prata inte med din lärare en gång om en uppgift som kan komplettera upp ditt betyg endast en gång, prata tills du får den uppgiften. Var inte tyst när du tycker något är orättvist. För tystnaden kan ibland få dig ner till botten. Stå för den du är och det du vill.Efter allt jag har lärt mig från dessa dagar så bry jag mig inte lika mycket om de 300 poängen för jag har gjort så många fler framsteg. Det viktigaste i allt är att jag har lärt mig så mycket.

Inte bara om livets svåra sidor utom om glädjen. Jag har lärt känna så många personer som verkligen har gjort mig glad, så mycket kärlek och glädje i en enda klass, i en enda skola.

Jag är även inte längre den 15 åriga Zuzu Rabi utom den 16 åriga, vilket känns riktigt bra. Jag har även börjat jobba och har gjort det sedan april 2014! Jag jobbar i Burger King, och att jobba är nog hittils en av de bästa upplevelsen jag har haft på länge. Att prata med människor, få de att le och veta att man själv är anledningen bakom leendet. Att ta ansvaret och på riktigt göra någonting du har så mycket ansvar för, känns både vuxet och så nytt.

Finaste bloggläsare, finns nog inte så mycket och säga förutom att jag är tillbaka. Tillbaka på riktigt och är så glad över det!

Så mycket under endast 365 dagar!

Så mycket glädje i en och samma bild, trots att den inte är världens finaste hah!

Jag minns så tydligt alla löften och alla förhoppningar jag hade för 2013. Förhoppningar om hur mycket jag skulle ge, hur långt jag skulle komma och om hur glad jag skulle vara! 

Men jag hade inte förväntat mig att så mycket skulle hända under ett år, att så mycket skulle hända under 365 dagar. Det finns så mycket som har hänt, så många tårar, skratt och händelser under så kort tid. 

Jag kan sammanfatta 2013 som ett år som hade många överäskningar, tyngder, hinder, skratt och glädje.

De händelserna som verkligen inte kan och kommer att glömmas är mina mormors varma kramar och skratt. Jag har fått tillbringa så mycket tid med min mormor i hemlandet, det har gjort mig så stark men samtidigt saknar jag henne så mycket, det gör ont att vakna och inte kunna se henne bredvid. Men hennes röst gör mig alltid lika glad. Den dagen min bror tog studenten var också en dag som inte kan glömmas, jag minns glädjen i hans ögon. Längtar verkligen själv till studenten! Face to Face, ett projekt som jag har varit aktiv i undrer 2013 har verkligen lärt mig otroligt mycket om politiken och om hur jag som indvid kan påverka samhället. 

Händelsen som kom som en överäskning för mig var hela flyttningen, det kom verkligen som en överäskning. Fortfarande saknar jag alla fina människor i Norrköping, och fortfarande har jag inte hittat balansen men jag har redan träffat andra underbara människor och det underlättar! 

För att vara helt ärlig är jag inte så stolt över det jag har gjort 2013, jag har inte gjort något fel men det känns som att jag kunde ge mer. Jag gav inte allt jag hade och det gör mig ledsen men samtidigt vet jag att jag tid och ångra det! Tid och liksom fixa det. Men en sak som jag är stolt över är att jag fortfarande ler trots att lämnat allt och alla. Över att jag tog tag i saker och ting och insåg att det var viktigt att gå vidare!

Jag är lite besviken över mig själv gällande mina insatser om mänskliga rättigheter, jag känner att jag under de tidigare åren gav mer. Men samtidigt går jag just nu i 9an och det är nu det gäller. Jag har målet att få 300 poäng, och det krävs energi, ork och tid att få det. Sedan har jag ett stort val framför mig, gymnasiet valet. Så det är lite nervöst! 

Men jag har börjat leta efter föreningar och lite arbeten som jag ändå kan göra under tiden. 

Jag har hoppet att 2014 blir ett nytt kapitel för oss alla, och särskilt för Syriens sårade befolkning. Mina tankar är alltid hos de! Jag hoppas att 2014 uppfyller allas önskningar och mina egna nyårs löften. Det viktiga man måste ha i minnet är att allt tar tid, och man själv ska inte ge upp efter första, andra, tredje försöket. Man ska ge upp när man väl har kommit fram och inte behöver kämpa mer! 

Jag vill även passa på och tacka er alla fina bloggläsare, varje kommentar har gjort mig så glad. Så det är bara och fortsätta! Jag vill även tacka Svante, Skvitt och Louise extra mycket. Era kommenterar har gjort mig så glad, ni är verkligen så underbara och lojala bloggläsare! 

 

Close enough to start a war!

“Memories warm you up from the inside. But they also tear you apart.”

För drygt 3 veckor sedan flyttade jag från staden Norrköping, en stad som ligger i Östergötland. En stad som jag tillbringade alla 6 åren jag har varit i Sverige, en stad där jag hade min börja. Där jag har alla mina nära och kära. En stad som jag känner alla vägarna och gatorna i! En stad, full av minnen.

Och flyttade till Stockholm, storstaden. Staden med möjligheterna, men det var bara jag som inte kunde det som en möjlighet!

Första veckan hade jag inte skola eftersom det var höstlov, jag försökte med all styrka jag hade kvar, se det postiva. Försökte se allt bra och se möjligheterna som fanns i Stockholm.

Jag lyckades låtsas och tvinga mig själv se allt bra, men visste att det endast var en börja. Jag hade inte fått tanken i mig att börja i en ny skola.

Att gå in i en ny skola där jag är helt ensam, där allt är anyonmt, där allt är så okänt! Jag minns att när jag var på väg första dagen, så hade jag ännu inte ens förstått att det var en ny skola jag skulle börja på.

Alla meddlanden, sms och samtal jag fick av mina vänner gjorde mig stark, de gjorde att jag kände mig säker och trygg. När jag väl öppnade dörren till den nya skolan så klev jag i en helt ny miljö på sätt och vis.

Första veckan gick sakta, alla var  och är otroligt snälla, har träffat så fina personer! Men ändå hade jag så mycket inom mig, men jag fortsätte låtsas vara glad. Första veckan var jag så sönder inombords, jag kände att jag var på gränsen att hamna i en personlig kris. Jag var på gränsen att hamna i en deppig situation som jag var säker på att jag inte skulle komma ur, för jag hade inte styrkan och viljan att komma ut!

Det var så många tårar som gömde sig bakom glada jag som alla kunde se! Men efter ett tag insåg jag att jag inte skulle komma någonstans om jag inte försökte samla ihop mig själv, samla den starka jag som alltid har funnits!

Just nu känner jag mig mycket starkare och tryggare, men ännu finns det mycket kvar men snart är jag nog hemma!

Det jag vill få ut från denna inlägg är inte att någon ska tycka synd om mig, utom att alla där ute som håller på att tappa bort sig själva ska börja fundera på att den riktiga du alltid finns där men vi gör oss blinda och inte ser den. Det gäller att ge sig själv tid, och vara säker på att hoppet är det sista som lämnar en!

 

Zuzu Rabi

Låt Ibbe stanna!

En ung kille som nyss har fyllt 18 år. Då man just har stigit in i en helt ny värld, då man just kan ta hela ansvaret om sig själv. För de flesta är denna dag en dag som man har väntat länge på men för Ibbe var det annorlunda, han blev utvisad! Bli utvisad för att han har skött sig? För att han har byggt en grund och ett liv i Sverige? För att han älskar Sverige och kommer att vara en fördel för landet? Låt Ibbe stanna, ta endast ett par minuter av er dag och visa ert stöd genom att skriva på i namninsamlingen. Ditt namn kan förändra Ibbes liv!

– http://namninsamling.se/index.php?sid… INSAMLINGEN, SKRIV PÅ!!!

Hennes röst skär genom luften..

Det räckte med att ett äpple föll på marken och Newton upptäckte regeln om gravitationen, men det räckte inte med att miljontals människor föll som offer på marken för att upptäcka regeln om mänskligheten!

 

Alla barn, människor ska kunna lita på att skolan börjar dagen där på.  Lita på att skolan inte kommer vara sprängd i bitar, lita på att läraren inte ska bli skjutna, att kompisarna inte kommer att försvinna tack vare döden, en efter en. Offer för det som händer i världen.

 

Man ska inte behöva överleva om man hade tur!  Man ska inte behöva riskera sitt liv för ett besök på marknaden. Om man råkade möta fel person. Om man råkade komma på fel väg. Om man råkade komma för tidigt eller för sent.

Ingen ska behöva höra hur en mamma låter när hon förlorar ett barn, hur hennes röst skär genom luften eller se hur en svårt skadad människa känner, kunna höra hur det rosslar när hen andas.

 

Tankar som aldrig försvinner, tankar som måste skrivas ner, som måste komma ut till världen trots att dessa ord redan finns. Trots att denna smärta, är smärta som människor känner. Trots att detta inte är någon nyhet, kanske ord som inte intresserar många för vem vill läsa om världens barn när man hellre kan läsa om kändisarnas skandaler?

 

Pray for Syria!

När jag läser nyheterna om lidandet i Syrien, är det inte lätt att sedan fortsätta dagen med ett leende. Fortsätta dagen när man själv vet att det finns tusentals människor med hoppet om att få det gamla syrien tillbaka, med hoppet springade ifrån skottet viljande krävande ett fredligt liv. Finns inte många ord kring det, finns endast en sak och hoppas på!

Hoppas att jag någon gång vaknar en morgon av en signal eller nyhetsartikel som säger att allt blir bra men hittils är det nästan omöjligt och tro på det!

Mellanöstern, Afrika och tusentals andra mindre och större platser lider än idag. Kommer dessa någon gång leva livet på riktigt, inte endast överleva den?

A grandmother is like an angel, who takes you under her wings.

Nu har man tillbringat 10 dagar bland minnen och bland människor som älskar mig. Bland människor som genom tiderna har funnits för mig, människor som ger mig kraft. Nu har jag tillbringat 10 dagar på irakisk mark, på den marken jag tog mina första steg, på den marken jag än idag och för alltid är stolt över att ha blivit född på.

Kommer sakna allt, särskilt den ängeln som inte bor nära mig men som alltid är med mig. Min mormor, må henne vara en tält över vårt liv för alltid. Det känns så tomt att återigen lämna henne, se henne försvinna sakta från mitt liv. Tanken att jag under ett helt år inte kan träffa henne gör att jag känner mig så svag. Att älska henne och skapa minnen med henne gör inte saken bättre, det bara gör längtan större och sorgen starkare.

Om någon frågar mig om vilken förbild jag har så är det hon mina tankar börjar tänka på, hur mycket hon under sitt liv har kämpat. Hur hon under tiderna har skapat ett liv från ingenstans. Hur hon alltid ser det postiva i det negativa. Hur den sorgen, längtan och smärtan i hennes hjärta bara finns där utan att hon pratar om det. Utan att hon ens klagar om den smärtan hon känner varje dag, för varenda steg hon tar. Att hon alltid håller leendet uppe.

Jag minns varenda ord hon har sagt till mig under dessa 10 dagar, alla dessa ord har tagit sin plats i mitt hjärta. Jag minns fortfarande att vi för endast satt tillsammans, pratade och att jag fick ligga i hennes famn men nu är allt borta.

Jag älskar henne mer än allt annat, men jag ska vara tålig och tåla längtan och en dag ska jag göra henne stolt!

 

Det dagliga livet en människa i staden Bagdad upplever;

Själv brukar jag alltid vakna tidigt när jag har skola, ta på mig kläderna, sätta på vatten kokaren och förbereda mig inför skolan. Själv brukar jag antingen cykla eller gå till skolan och det brukar ta i sin del ungefär 20 minuter, men under vintrarna blir det så halt och kallt att jag inte klarar av att gå den lagom stora biten. Så istället köper jag busskort. Mitt liv är inte särskilt intressant men inte heller tråkig. Jag har ett liv som vem som helst i Afrika drömmar på, ett liv som jag verkligen inte borde klaga på. Jag kan få det jag vill om jag bara vill, jag har möjlighet till gratis utbildning, trygghet, frihet och mycket annat.

Men så ser min dag ut på grund av att jag bor i Sverige, går till en svensk skola och får vara med i det svenska samhället. Men ibland brukar jag undra  hur mitt liv skulle se ut, om jag själv inte bodde i Sverige utom om jag bodde i hemlandet? Hur irakens skolor fungerar och andra små och stora detaljer i det irakiska vardagen.

Kära bloggläsare nu har jag chansen och försöka göra videobloggar där jag berättar hur livet är i Irak, där jag visar hur gatorna kan se ut och allt ni undrar kan ni få ett svar på. För på söndag lämnar jag nämligen svensk mark för andra gången och får gå på irakisk mark. Önska mig lyckan och om ni vill och känner er intresserade av de videobloggarna skulle det betyda mycket om ni kommenterade. Jag tror alla människor behöver någon som ger de snälla kommenterar för att de ska fortsätta ;)!

– Ursäkta mig om jag stavar fel, skrev detta inlägg utan att tänka på grammatiken och annat.

Brytningen – Anamarija Todorov

Det är inte alltid lätt att sätta ord på sina känslor, tankar och sin sorg. På det man har i hjärtat som ingen annan ser eller kan känna. På det man har bakom yttret som gömmer sig men vill ändå komma fram!

I boken Brytningen berättar poeten, förskolläraren och min vän Anamarija om utbrottet från hemlandet och om mötet med det nya språket och den nya kulturen. En bok som verkligen jag rekomenderar och som alla bör läsa! 

 

Klick på bilden för att veta mer om boken, kostnaden mm..

En tonårings dagbok – del 2.

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-20

Det handlar inte om att jag inte vågar, kan eller klarar av det. Det handlar endast om att jag inte vill göra saker som jag inte känner för. Idag var det självklart, as usual en helt vanlig skoldag. Vaknade klockan 07:30 och insåg att jag endast hade mindre än 20 minuter på mig att ta på de kläderna mina ögon först föll på, sedan packa min väska och ordna något snabbt att äta!  Som vanligt, en helt vanlig stressig morgon då man är tvungen att springa det snabbaste man kan till bussen men ändå missar den.  Då man är tvungen att låsa upp cykeln, sätta på det barnsliga färgglada hjälmen och cykla iväg med den snabbast farten så att man hinner. Efter all den energin man har slösat för att komma i tid så kommer man ändå sent och öppnar klassens dörr och märker att man får alla blickar på en. Den jobbiga känslan har nog alla vi känt men för mig har det liksom blivit en del av dagens rutiner.

Självklart kan inte läraren låta bli och fråga eleven framför hela klassen den ursäkten man har. Som vanligt säger jag, förlåt jag glömde sätta på klockan. Just då känner man alla elaka blickar vända sig och de falska skratten sprida sig. När timmarna äntligen har sniglat sig fram och man äntligen kan öppna skolskåpen för att ta ut sina saker och komma ifrån den miljön jag inte gillar. Komma ifrån de människorna som leker något de inte är. Som försöker på ett sätt eller annat se sig själva som super stjärnor, hjältar, colingar, människor som de helt enkelt inte är! Kommer en tjej och sätter sina händer på mitt skåp och småler, jasså så du glömmer sätta på klockan varje dag din fuling, säger hon med sin falska leende. Ja, svarar jag med min svaga röst när jag vet att jag borde ha svarat mycket starkare. I dagens värld är det inte lätt för svaga att leva!

Vet du vad, om jag var så ful och hopplös som du skulle aldrig jag vilja vakna, jag skulle vilja sova och aldrig mer vakna för jag ändå inte skulle synas sweetheart. Tänk på saken, säger hon och försvinner.

Yasmin, den populäraste tjejen som framför alla är skolans ängel när hon egentligen är skolans djävul. Varje dag måste hon kasta ett par kommenterar till mig när ingen hör. När jag säger det till min vän Clara så tror hon inte mig, självklart alla var blinda utav att se Yasmin på det bästa sättet. Det gör mig så arg att hon klarar ens av att leva i en lögn.  Själv tror jag ändå på att alla, då menar jag alla tjejer har en skönhet i sig men det är inte alla som orkar och vill visa den. Om ni tar mig som exempel, jag hatar verkligen mitt utseende men när jag väl tänker efter så ser jag inte såå dålig. När jag helt ensam hemma brukar jag använda mammas smink och sminka mig sedan ta på mig de vackraste kläderna, klackskor och annat som får en och lysa på ett sätt eller annat. Sedan står jag framför spegeln och ser efter om det verkligen är jag? Jag menar nu inte att man utan smink ser ful ut men med smink ser man finare ut, om man såklart sminkar sig rätt också..

Dear Diary jag gömmer en person inom mig, en person som inte visas för dagens samhälle för den personen är rädd från att bli förstörd. Därför väljer jag att hålla mig vid väggen där ingen ser mig, hör mig eller varken känner den smärtan att vara osynlig.  Kommer den personen någonsin att visas upp?

 

 

 

Ramadan får mig att se livet med andra ögon!

 

Ramadan är en tidpunkt som är väldigt viktig för muslimerna.

Under Ramadan fastar man varje dag från gryningen (tiden före fajr) till solnedgången (Maghrib). Med ordet fasta menar jag då att man inte får äta eller dricka något från gryningen tills det att solen går ner på kvällen.

Här i Sverige är det ganska tufft särskilt nu på somrarna då solen går ner ungefär klockan 10. Då innebär det att man under en hel dygn inte får äta eller dricka något i 19 långa hungriga och törstiga timmar. Det är inte så lätt men det går. 

Varför man fastar är en fråga för många? Man fastar först och främst för att känna fattigas plågor och lidande dem nätterna då de sover hungriga. Sedan fastar man för att känna sig tacksam över det maten man har och känna dess värde. Under Ramadan ska man även hjälpa andra människor som behöver hjälp. Men Ramdan renar också kroppen och är bra för kroppen eftersom man  endast äter under en kort period. Ramdan är också ett tillfälle att komma närmare gud genom att läsa koranen, be mm.

 

Nu har jag fastat i 20 och det är första gången jag tar detta på allvar, det har fått mig och se många saker med nya ögon. Det känns alltid att jag vaknar och överlever dagen för att sedan äta. Dagarna har blivit så mörka för mig och jag orkar knappast gå ett par meter, men varje dag får jag tanken att det finns människor som upplever detta varje dag. Skillnaden mellan mig och dessa människor är att jag vet att det finns mat som väntar på mig men de fattiga sover med tårar på kinden utan att veta vad imorgon har med sig!

Har ni några frågor är det bara och fråga!

Nu kan man äntligen mig i Svt!

Nu kan man äntligen se inslaget i svt, jag otroligt glad över restultatet :)!

 

Man kan även läsa en nyhets artikel och höra hela min dikt online genom att trycka här.

 

Dela och gilla, skulle betyda otroligt mycket!

Buskapet med Tonårings dagboken;

Finaste bloggläsare!

Tusen miljoner tack för alla fina ord ni har skrivit till mig på tonårsboken men jag vill göra en sak klar för er alla.

Jag själv har mött så många ungdomar, en del av dem är mina närmaste som känner dennna känslan. Så jag satt ner och försökte skriva ner en tonårsdagbok där tonåringar känner igen sig i texten. Budskapet med denna dagbok är att unga och även äldre ska känna igen sig bland orden. Senare kommer jag även att vara mycket mer postivare och visa läsararen att allt tar tid och allt löser sig. Jag kommer även nämna vilka hjälpmedel det finns för unga och äldre som mår dåligt.  Det finns alltid en utväg, men den utvägen är inte lätt att finna! Låt oss göra det tillsammans!

För er som har missat ”En tonårings dagbok, läs första delen här;

– Första delen

– Andra delen

Nu är jag med i Svt – here we go!

Jag har varit med i ett projekt kallad  ”face to face”. Projektet face to face stödjer unga och ökar dess inflytande över politiken.

Idag kom SVT och gjorde en intervju med mig, och jag fick även läsa en ny skriven dikt. Det var väldigt skönt att äntligen få igång skrivandet och även en skön känsla att veta att jag fortfarande har kvar förmågan att skriva. 

Här är några bilder från dagen. Jag är så lycklig!

Zuzu Rabi

 

 

Ett engagemang för mänskliga rättigheter mot mobbning

När jag kollar upp mot himlen tänker jag varför världen är som det är? jag tänker på hur många människor det är som blir  mördade, sårade, misshandlade och plågade varenda sekund som går endast för dess bakgrund, hårfärg, religion, ras och annat.

Enligt min syn finns det endast två grupper av människor, endast två skillnader. Dessa grupper är bra människor och dåliga människor. Varför skapar människan olikheter som inte ens finns, skapar efter verklighet som inte ens är sann?

Själv är jag ung och möter människor som försöker ta ner andra, frysa ut de och låter de må dåligt. Låter de komma till skolan med rädslan och osäkerheten. Är det verkligen rätt? Nej, eftersom varenda människa har rätten till sina mänskliga rättigheter och våra rättigheter skyddar oss från dessa problem.

Ibland kan unga utreda problem som vuxna behöver hjälp med. De unga är framtiden, de är unga är det nya generationen men det är inte alltid vår röst är hörd!

Som tur finns det alltid goda människor i världen som hjälper andra, en av dessa är Peter U Larsson som älskar människor men hatar orättvisor. Han har verkligen en styrka som driver honom och har alltid varit ett stort stöd för mig, det är jag så tacksam över!

2013 gjorde årskurs 5 i Solbergaskolan en insats för mänskliga rättigheter mot mobbning och Peter U Larsson gav stöd. Några månader efter hade alla eleverna i årskurs fem skrivit en berättelse om mobbning. Jag har suttit och läst varenda en och är så imponerad över deras tankar, åsikter och hur de beskriver mobbning. Det var verkligen stort gjort av de!

Vill du läsa dessa texter? Eller vill din klass göra en insats och få pris? Klick här för att komma till sidan.

_______________________________________________________________________

Besök dessa hemsidor;

http://www.ordklasser.se/

http://www.peterularsson.se/

läslust.se

En tonårings dagbok – del 1.

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-18

De sakerna jag undviker göra på morgonen, kvällen, natten, dagen och för det mesta är att se mig själv i spegeln. Jag vet att det låter konstigt, omoget och t.o.m fjantigt men det är det sanna, och jag vet att jag själv är inte ensam om det!

Varje gång jag ser mig själv på spegeln ler jag för allt gud har gett mig och på vilket sätt hen har skapat mig! Se på vilka fördelar jag har men det är så att spegeln alltid äter upp det positiva och gör att jag själv endast ser det negativa! Jag hatar att det är sant men jag har försökt att undvika mina tankar, komma ifrån dem och bara rymma från verkligheten. Varje gång jag känner mig trasig och svag faller jag ner till botten, det gör så ont. Jag tar mig upp igen och försöker för att gå vidare med livet.  Varje gång jag har löst ett problem och jag ser att livet ler åt mitt håll börjar det igen!

Då kan vem som helst komma och peka ut mina problem, mina nackdelar och försöka göra det mesta för att jag ska känna mig nere! Men nej, framför dessa människor fäller jag inte en enda tår! Framför dessa människor är jag så stark och vet att mitt leende som aldrig försvinner dödar dem!

Men i min ensamhet då mina tankar tar över, känns det ibland som att döden knackar på!  Vad kan jag göra? jag vet att jag inte borde lyssna på dem, att jag borde gå vidare och känna styrkan både i insidan och utsidan! Men det är lätt och säga…

Jag vill försvinna, rymma från verkligheten fastän jag vet att felet inte är på mig utan på hur världen idag är!

Smärtan är alldeles för stor, detta är bara för mycket för en tjej som endast levt i 16 år, tyngden blir alltmer bara jag går ett enda steg! Är det dags att falla? Säga hejdå till omvärlden? Låta tankarna tar över? Låt mina ångest vinna över mina vilja?

Jag är bara för trött, känner mig ensam för mina vänner förstår inte den smärtan jag bär. De tankar som talar och vuxna göra att jag endast får mer problem.

Jag är en ungdom som vill hitta en lösning till mina problem, till min smärta. Jag vill höra mitt skratt, vill le från hela hjärtat. Sluta leka glad, stark och lycklig! Det jag önskar är inte mycket, bara glädjen att kunna le igen.

Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket?

Förra månaden hade jag tid med kuratorn, jag tänkte att det var värt ett försök att gå där och prata ut. Hon kanske skulle förstå mig och jag skulle uppfylla den önskan jag har? Men efter att jag hade öppnat den boken jag alltid genom tiderna har stängt från omvärlden, när jag lät all smärta komma ut så var det inte mycket som ändrades. Det enda hon gjorde var att sitta ner och skriva. När hon gick för att prata med en lärare ögade jag genom det hon hade skrivit, så stod det ungefär;

Hopplös. Negativ. Dåligt självförtroende. Familj problem. Hon sa inte så mycket heller, hon fick mig att känna mig ännu svagare för hon tyckte synd om mig! Det jag mest hatar i världen är nog när människor tröstar mig bara för att de tycker att det är synd om en tjej som har det så dåligt som jag!

Ibland kan jag tänka att all hav, sjöar i världen endast är ett bibliotek för historiens tårar. Vem vet?

Jag önskar om detta var en sjukdom som jag led av. En sjukdom som kunde botas.  Jag önskar om dem människorna som tar ner mig skulle slå mig istället för att säga ord, det skulle göra mindre ont. Själv har jag vänner, men ändå känner jag mig ensam för ingen av dem kan se den smärtan mina ögon bär, kunna känna hur snabbt mitt hjärta slår! Jag längtar efter döden. Jag är för ung att känna denna smärta och det som skrämmer mig mest är dem tankar jag varje dag tänker på. Det går över mina gränser men det går inte, jag kan bara inte stoppa de! Komma jag få ett slut på detta helvete? Hoppas det gör det snart för jag är bara för trött. Jag har väntat i drygt två år på en person som skulle få mig att må bättre, som skulle komma in i mitt liv och ändra den, fortfarande väntar jag men hoppet har blivit mycket mindre nu…

Förra månaden grät jag, det var den första gången min klass såg mig gråta. Jag hatar att jag gjorde det, för jag vill alltid har varit och vill vara den starka tjejen. Den problemfria och den glada men samtidigt hatar jag att ingen insåg vad jag gick igenom. Insåg hur mitt hjärta grät och hur trasig jag var, det enda mina vänner sa var men ’’gumman, du går bara igenom en tid men liksom du har det bra. Många har det värre så var glad. Livet går vidare bro’’

Jag blev så galen och arg över att de inte förstod mig, det dödar mig ännu mer!

Whatever, det känns i alla fall lite bättre att kunna skriva ut det jag har och säga i detaljer, i skrift. Om du bara kunde prata dagboken min, skulle du nog ha underlättat mycket.

 Dagens citat;

“Yesterday is history, tomorrow is a mystery, today is a gift of God, which is why we call it the present.” – Bill Keane

 

Vem vinner på att det finns fred?

This slideshow requires JavaScript.

 

Bilder från bilrutan.

Kamera: Canon Eos 1100D

Fotograf: Zuzu Rabi

I 15 år har jag nu funnits på världens yta, och fortfarande grubblar jag på samma fråga. Varför i all världen finns det krig, varför ska människan behöva offra sin själ för att kunna leva kvar?

När jag bara var ungefär 8 år gammal, upplevde jag krig. Själv tog jag inte det så hårt, för min mamma brukade alltid hitta på historier om de bomber som fälldes, dessa skott som avfyrades och dessa familjer som förlorade sina själar. Men det var en sak jag visste. När min mamma eller pappa skulle gå ut, sa jag alltid hejdå med rädslan att inte kunna träffa dem igen. Jag nästan dog under den tiden de var borta. Jag gick fram och tillbaka med oro i kroppen. Jag kunde inte tänka mig att bli lämnad ensam.

Min syn på krig har ändrats nu, för jag vet nu vad som händer när en bomb fälls, när ett skot avfyras och när en mamma gråtande skriker sin sons namn. Krig är en våldsam konflikt mellan folk eller stater. För det mesta uppstår kriget, på grund av pengar eller det landet har, men det kan också bero på politiska orsaker. Det som mest gör mig galen och arg, är att det är folket som egentligen lider mest av det. Det är alltid de stora människorna, de människorna som har makten och som väljer att kriga och det är alltid de oskyldiga som får utföra dessa våldsamma blodiga och icke mänskliga strider.Vem vinner på att det finns fred?

Vem vinner på att det finns krig? Finns det en möjlighet att folk kan bli glada av att få höra att någon annan har mördats eller dött? Världen: vart är mänskligheten?

60 miljoner har dött av andra världskriget, 36 miljoner har dött av An Shi- upproret och mer än 30 miljoner har dött av Mongoliska invasionerna. Dessa är enorma siffror som representerar själar som har farit upp till himlen och som nu är änglar. Så många människor ska inte behöva dö på grund av en sådan onödig konflikt!

Om vi människor inte börjar tänka till, och försöker hitta ett sätt tillsammans för att stoppa krig, för att ta slut på detta onödiga företeelse. Om inte detta sker kan krig förinta mänskligheten. Vi alla måste få delta och hjälpa varandra för att visa världen att det är alla vi som vinner mest på att det finns fred.

Fred, den drömmen som har funnits i tusentals år men som aldrig blivit sann. Kommer vi att få uppleva den någon gång?

Av Zuzu Rabi

Jag har bestämt mig!

Jag har tagit ett stort val, eftersom jag nu driver två bloggar. Så tänkte jag på en sak. Den ena bloggen (zuzurabi.blogg.se), är lite mer som en vardags-, fotograferings blogg och denna blogg vill jag göra till en debatt blogg?

Vad tycker ni?

Befinner mig i Irak ♥

Bloggpaus.

Finaste bloggläsare!

Jag tar en blogg paus i två veckor ♥

Nu är jag äntligen 15 år gammal!

Pierre Beteille..

   

Hur fina är inte de bilderna? hur proffsiga är inte de?

Dessa bilder är redigerade av Pierre Betielle’s som är en fransk artist, med en mycket djup fantasi.

Nu är jag bara för sugen på att själv ladda ner photoshop och jobba lite med det!

Låt inte livet styra dig

Dröm om framtiden, lär dig av dåtiden ♥

Mat..

 

Fyrverkeri 2012-2013

z

Några av dessa bilder är tagna 2012 och vissa 2013, det var endast några minuter, sekunder som skilde åren från varandra! Helt sjukt!

 

 

 

En underbar start på ett år ♥

Tack så mycket för er som har skrivit om mig i era bloggar!

Det var verkligen en rätt börja på ett nytt år!

 

Tomorrow, is the first blank page of a 365 page book. Write a good one – Brad Paisley ❤

Rubriken säger allt ❤

Poesi..

2012 har lämnat  väldigt djupa spår inom mig, gällande poesin!

Det har gett mig en ny bild om världen, en ny bild om människan och en ny bild om mig själv!

Poesin och skrivandet har också ändrat mycket i min personlighet, det har gjort mig till en person som står ut för det jag säger. Kan diskutera saker och ting, och alltid hålla mig lugn när jag blir arg!

Det har också gett mig styrkan att kunna se det positiva i det negativa, se lösningen, inte bara problemet och att försöka hålla leendet uppe!

Men samtidigt har jag också gjort misstag, sårat människor när ilskan har tagit över!

Uppe, ser ni några av de uppläsningarna jag har varit i, och tack så jätte mycket för all stöd jag har fått från er!

Från de som var där, de som köpte min bok, de som har läst min blogg och alla ni 😀

Önskar er alla lycka och glädje!

En kropp utan glädje, är en tavla utan färger – Zuzu Rabi

Att vara glad är att fyllas utav lycka utan att ens planera för det! – Zuzu Rabi

“Kära Jultomte, det enda jag kräver är att vara glad”

Canon Eos 1100D Fotograf: Zuzu Rabi Modell – Yousif
Bilderna är ej redigerade

Igår fotograferade denna underbara jultomten och blev helt förälskad i bilderna!

Hur söta är inte de? Världens finaste jultomte!

Jag måste självklart också önska er ett gott nytt år och säger God jul i efterskott och gott nytt år!

Jag var så upptagen med att lära mig hur kameran fungerar de dagarna det var jul och hade inte tillfället att skriva lite om julafton!

Men håll ett öga i bloggen idag och imorgon för det kommer så många nya inlägg, som jag har skrivit förut men inte haft chansen att publicera!

Some people feel the rain, others just get wet – Bob Marley

Fotograf – Zuzu Rabi

Kamra – Canon Eos 1100D

Ej redigerad

Lyckligare än mig finns det nog inte!

Jag har nu äntligen fått en ny kamra, vilket jag verkligen är såå glad över!

Jag har väntat så länge på att få en kamra och nu har jag äntligen fått den!

Helt ärligt jag hade förväntat mig att jag snabbt skulle kunna ta bra bilder med suddig backgrund, programmera om den och mycket mer!

Men det var verkligen inte så lätt!

Det kommer nog ta ett tag  innan jag lär känna kameran så det krävs tålamod!

Tack så jätte mycket världens finaste föräldrar ♥

Här är några av de bilderna jag tog med min nya kamera;

‘

Inte världens bästa bilder eller varken sämsta!

 

 

Så ser kameran ut; (bilder tagna från Google)

Du vet aldrig hur stark du är, tills styrkan blir det enda valet du har!

 

Vad tycker ni?

Jag undrar en sak?

I min blogg kan det kännas ibland att det blir för mycket utav en enda sak?

Vad tycker ni, ska jag fortsätta blogga om precis allt. Mitt liv, mina foton, min inspirationer  starka inlägg, mat och allt möjligt eller ska jag bara blogga om ämnen som ska diskuteras?

Vad tycker ni?

Ingen är perfekt ♥

Att kunna i livet är inte en talang, att kunna är att öva, falla och kunna stå. Att kunna är styrkan att inte ge upp!  Men hur i all världen kan människan få denna styrka?

Vi människor födds inte med vissa saker, vi människor födds med starka och svaga sidor. Svaga sidor som kan tränas upp för att bli starka!

Ingen i jorden är perfekt utom alla vi är bra på något! Alla vi har något unikt i oss!

Det gäller bara att kunna se det vackra i oss själva och inte bara det dåliga!

Det gäller att kunna se de starka sidorna, inte bara de svaga!

Det gäller att vi inser att alla kan göra MISSTAG, att det är okej!  Albert Einstein sa en gång i tiden ” A person who never made a mistake never tried anything new” som i sin del på det svenska språket betyder ” En person som aldrig har gjort ett misstag, är en som aldrig har provat på något nytt”

I många stunder av livet har människan haft flera röster i kroppen som säger nej, som skriker att det är dags att falla, ge upp! Ta den vägen som är den lättast,  att man själv inte duger som man är, måste ändra på sig själv för att bli värd!

Men vet ni vad, ändrar man på sig själv för andra, bara för att man ska duga är ingen lösning!

Lösningen är att våga, det gäller att hitta den rätta utvägen när man är så vilse i mörkret!

Det kan kännas värre än ett krig i kroppen, där flera röster krigas mot varandra! Det är då styrkan och viljan spelar roll!

Under det ”kriget”, försöker kroppen hitta ett svar på en fråga som ses vara så enkel men ibland kan vara omöjlig att besvara! Frågan är ” Vem är jag”?

Jag har många gånger mött människor med så starka personlighet och går alltid med ett leende!

Det är då jag började undra, var i all världen har de fått den styrkan de har? var har de fått all denna lycka?

Svaret är att de människor är nöjda med sig själva, de tror på sig själva!  Ser sig vackra!

De människor är precis som oss, det enda extra är att de vågar stå ut för det de är! Litar på sig själva! De misslyckas de också, kanske gråter men har styrkan att torka borta det. Styrkan att söka felet!

Kära bloggläsare, berätta nu till er själva, hur vackra, unika ni är på ert egna sätt! Le för att just du är gjord för att bli just du!

Behöver du hjälp eller någon att prata med, finns det alltid en som väntar på dig!

Du är värd och du ska bli glad över det du har! Ta död på alla negativa tankar!

Zuzu Rabi

Vill du läsa mer om självtroendet, självkänslan, få tips?  Besök länkarna nedan:

– http://www.umo.se/jag/sjalvkansla/

–  http://www.foretagande.se/14-kraftfulla-steg-till-battre-sjalvfortroende/

Bilder;

All mörker ska bort!

Våld har aldrig någonsin löst många problem utan skapat bara fler – Zuzu Rabi

 

Jord och hav är så olika från varandra! Men det finns ändå en punkt där de möts! – Zuzu Rabi

När man tar ett titt bakåt ♥

Dessa stunder har lämnat stora spår i mitt hjärta! De alla har varit så unika!

Tackar alla som har varit vid min sida, först och främst er mina vackra bloggläsare!

Tack så hemskt mycket! ♥

Underbart vad människor kan lyckas med!

Ännu ett bevis att inget är omöjligt! Kära läsare, dröm och jobba för att uppleva er dröm. Ni kommer en dag att lyckas!

 

Varför jag bloggar?

I vår nutid så har internet ett stort betydelse för oss människor!

Förtag marknadsför sina varor online för att kunna lyckas lättare, människor söker jobb.

Andra tittar på filmer, loggar in i sociala medier eller läser dagens nyheter.

Nätets betydelse har blivit så stor och datans värld har blivit större.

Som människa så vill man alltid lyckas och det är kanske i datans värld du hittar din lycka?

Jag bloggar för att det är ett sätt för att sprida vidare mitt budskap. Ett sätt för mig att komma närmare människornas tankar och också lära mig!

Att blogga är ett nöje för mig och njuter av att skriva och dela mina tankar, åsikter, glädje och kunskaper med andra!

Själv har jag inte många kunskaper som går att dela på men det jag har är ett glädje! Glädje som skrivs ner i ord, hopp som gömmer sig mellan raderna.

Hoppas det var ett värt svar till er mina fina läsare ♥

Grammatik förtydligande

Talstreck;

Johan sa:

– Aldrig mer tänker jag kommer hit!

Man kan sätta talstreck – när någon pratar eller så sätter man dessa tecken ’’.

Kommatecken; 

Upprepningar; Jag ska köpa mjölk, bröd, ost och kaffe.

Förtydligande

Hunden sov, inte jag.

Jag sov inte, bara hunden

Bindestreck

Både pojk– och flicklagen tränar på onsdagar.

Sverige hade en god ekonomi på 1980– och 1990–talet.

Istället att skriva två upprepningar, slår man ihop ordet så att det sedan blir plural.

Kolon

Används vid upprepningar. Tex: 

I vår affär har vi halva priset på: Jackor, tröjor, byxor och skor.

Kolon är denna tecken :

Gårdagens middag ..

Mat – det är det jag lever för.