En verklighet som ännu inte är skapad

Det finns alltid någon drivkraft gömd inom en, en röst som försöker skrika och få sig själv hörd. Det finns alltid en styrka bakom varje tår, och en sorg bakom varje sår.

Det finns alltid en dröm, man hela sitt liv har fastnat på. En dröm som bara tanken av den för en att flyga iväg till en annan värld. En annan verklighet som ännu inte är skapad.

Men det är enkelt, imorgon påbörjar jag och så fortsätter det. Vi kommer inte komma någonstans. Att drömma, att jobba för sin dröm är och handlar mycket om att vara redo på att ge. Vara redo på att offra saker och ting.

Vara redo för att om några år kunna skörda det man under flera år har slitit för att odla fram. Det är inte enkelt, det tar inte en dag eller två. Men tanken bakom all svett och alla tårar du kommer gå igenom, tanken bakom alla hinder och svårigheter du kommer under tiden att möta får att trots allt att fortsätta. Kriga fram!

Att faktiskt falla men att också snabbt stå upp, att faktiskt gråta men att också snabbt kunna torka bort sina tårar! Frågan är, hur mycket vill du detta?

I en sådan punkt, i en sådan påbörjad bana står jag just nu. Jag är redo men ändå är det något som försöker dra tillbaka mig, få mig att tappa fokusen, få mig att komma ur banan.  Låt mig beskriva detta utifrån en ungdoms perspektiv.

Jag är 16 år gammal, jag har en hel värld som väntar på mig. Jag har en värld i min mobil som ringer varenda minut, vänner som finns inom den världen men som jag aldrig annars träffar. Det finns så mycket som drar mig, särskilt idag, i vår nutid. Så mycket som försöker få en ur banan. Varför studerar du nätterna långa när det under den tiden finns fester och gå till? Varför fokuserar du på skolan när det finns så mycket mer intressanta saker som kan väcka mer intresse?

Jag är 16 år gammal, men jag är redan redo att offra precis det jag utav mest älskar för min dröm, för mitt mål, för en utmaning jag själv har skapat för mig själv. Det finns så mycket i livet som drar mig men jag försöker hålla mig stabil. Tanken att det jag under dessa tre åren kommer att skapa en grund för det jag sedan kommer påbörja mitt liv på får mig att tåla allt. Får mig att kunna gå igenom vått och torrt. Men ibland kan det kännas omöjligt, vid vissa dagar känns det bara som att tiden inte räcker till.

Men hur långt är du redo att jobba för att komma?

Icke sovande nätter, ensamma dagar, pluggande helger men trots allt en glad ungdom. Som ska göra allt för att om tre år, kunna skriva ”kära bloggläsare jag har faktiskt lyckats! ”

Men jag kan inte heller ljuga om att jag redan exempelvis har min mobil som aldrig slutar pipa och låta, som faktiskt får mig att tappa så mycket. Men jag får hoppas på att jag så snart som möjligt kommer ha styrkan att stänga av den.

Slutligen vill jag tillägga att det verkligen inte finns något omöjligt, vi människor kan och har gjort det omöjliga möjligt så fråga dig själv, hur mycket vill du detta?

Advertisement