A grandmother is like an angel, who takes you under her wings.

Nu har man tillbringat 10 dagar bland minnen och bland människor som älskar mig. Bland människor som genom tiderna har funnits för mig, människor som ger mig kraft. Nu har jag tillbringat 10 dagar på irakisk mark, på den marken jag tog mina första steg, på den marken jag än idag och för alltid är stolt över att ha blivit född på.

Kommer sakna allt, särskilt den ängeln som inte bor nära mig men som alltid är med mig. Min mormor, må henne vara en tält över vårt liv för alltid. Det känns så tomt att återigen lämna henne, se henne försvinna sakta från mitt liv. Tanken att jag under ett helt år inte kan träffa henne gör att jag känner mig så svag. Att älska henne och skapa minnen med henne gör inte saken bättre, det bara gör längtan större och sorgen starkare.

Om någon frågar mig om vilken förbild jag har så är det hon mina tankar börjar tänka på, hur mycket hon under sitt liv har kämpat. Hur hon under tiderna har skapat ett liv från ingenstans. Hur hon alltid ser det postiva i det negativa. Hur den sorgen, längtan och smärtan i hennes hjärta bara finns där utan att hon pratar om det. Utan att hon ens klagar om den smärtan hon känner varje dag, för varenda steg hon tar. Att hon alltid håller leendet uppe.

Jag minns varenda ord hon har sagt till mig under dessa 10 dagar, alla dessa ord har tagit sin plats i mitt hjärta. Jag minns fortfarande att vi för endast satt tillsammans, pratade och att jag fick ligga i hennes famn men nu är allt borta.

Jag älskar henne mer än allt annat, men jag ska vara tålig och tåla längtan och en dag ska jag göra henne stolt!