Hennes röst skär genom luften..

Det räckte med att ett äpple föll på marken och Newton upptäckte regeln om gravitationen, men det räckte inte med att miljontals människor föll som offer på marken för att upptäcka regeln om mänskligheten!

 

Alla barn, människor ska kunna lita på att skolan börjar dagen där på.  Lita på att skolan inte kommer vara sprängd i bitar, lita på att läraren inte ska bli skjutna, att kompisarna inte kommer att försvinna tack vare döden, en efter en. Offer för det som händer i världen.

 

Man ska inte behöva överleva om man hade tur!  Man ska inte behöva riskera sitt liv för ett besök på marknaden. Om man råkade möta fel person. Om man råkade komma på fel väg. Om man råkade komma för tidigt eller för sent.

Ingen ska behöva höra hur en mamma låter när hon förlorar ett barn, hur hennes röst skär genom luften eller se hur en svårt skadad människa känner, kunna höra hur det rosslar när hen andas.

 

Tankar som aldrig försvinner, tankar som måste skrivas ner, som måste komma ut till världen trots att dessa ord redan finns. Trots att denna smärta, är smärta som människor känner. Trots att detta inte är någon nyhet, kanske ord som inte intresserar många för vem vill läsa om världens barn när man hellre kan läsa om kändisarnas skandaler?

 

Advertisement

Pray for Syria!

När jag läser nyheterna om lidandet i Syrien, är det inte lätt att sedan fortsätta dagen med ett leende. Fortsätta dagen när man själv vet att det finns tusentals människor med hoppet om att få det gamla syrien tillbaka, med hoppet springade ifrån skottet viljande krävande ett fredligt liv. Finns inte många ord kring det, finns endast en sak och hoppas på!

Hoppas att jag någon gång vaknar en morgon av en signal eller nyhetsartikel som säger att allt blir bra men hittils är det nästan omöjligt och tro på det!

Mellanöstern, Afrika och tusentals andra mindre och större platser lider än idag. Kommer dessa någon gång leva livet på riktigt, inte endast överleva den?

A grandmother is like an angel, who takes you under her wings.

Nu har man tillbringat 10 dagar bland minnen och bland människor som älskar mig. Bland människor som genom tiderna har funnits för mig, människor som ger mig kraft. Nu har jag tillbringat 10 dagar på irakisk mark, på den marken jag tog mina första steg, på den marken jag än idag och för alltid är stolt över att ha blivit född på.

Kommer sakna allt, särskilt den ängeln som inte bor nära mig men som alltid är med mig. Min mormor, må henne vara en tält över vårt liv för alltid. Det känns så tomt att återigen lämna henne, se henne försvinna sakta från mitt liv. Tanken att jag under ett helt år inte kan träffa henne gör att jag känner mig så svag. Att älska henne och skapa minnen med henne gör inte saken bättre, det bara gör längtan större och sorgen starkare.

Om någon frågar mig om vilken förbild jag har så är det hon mina tankar börjar tänka på, hur mycket hon under sitt liv har kämpat. Hur hon under tiderna har skapat ett liv från ingenstans. Hur hon alltid ser det postiva i det negativa. Hur den sorgen, längtan och smärtan i hennes hjärta bara finns där utan att hon pratar om det. Utan att hon ens klagar om den smärtan hon känner varje dag, för varenda steg hon tar. Att hon alltid håller leendet uppe.

Jag minns varenda ord hon har sagt till mig under dessa 10 dagar, alla dessa ord har tagit sin plats i mitt hjärta. Jag minns fortfarande att vi för endast satt tillsammans, pratade och att jag fick ligga i hennes famn men nu är allt borta.

Jag älskar henne mer än allt annat, men jag ska vara tålig och tåla längtan och en dag ska jag göra henne stolt!