Det dagliga livet en människa i staden Bagdad upplever;

Själv brukar jag alltid vakna tidigt när jag har skola, ta på mig kläderna, sätta på vatten kokaren och förbereda mig inför skolan. Själv brukar jag antingen cykla eller gå till skolan och det brukar ta i sin del ungefär 20 minuter, men under vintrarna blir det så halt och kallt att jag inte klarar av att gå den lagom stora biten. Så istället köper jag busskort. Mitt liv är inte särskilt intressant men inte heller tråkig. Jag har ett liv som vem som helst i Afrika drömmar på, ett liv som jag verkligen inte borde klaga på. Jag kan få det jag vill om jag bara vill, jag har möjlighet till gratis utbildning, trygghet, frihet och mycket annat.

Men så ser min dag ut på grund av att jag bor i Sverige, går till en svensk skola och får vara med i det svenska samhället. Men ibland brukar jag undra  hur mitt liv skulle se ut, om jag själv inte bodde i Sverige utom om jag bodde i hemlandet? Hur irakens skolor fungerar och andra små och stora detaljer i det irakiska vardagen.

Kära bloggläsare nu har jag chansen och försöka göra videobloggar där jag berättar hur livet är i Irak, där jag visar hur gatorna kan se ut och allt ni undrar kan ni få ett svar på. För på söndag lämnar jag nämligen svensk mark för andra gången och får gå på irakisk mark. Önska mig lyckan och om ni vill och känner er intresserade av de videobloggarna skulle det betyda mycket om ni kommenterade. Jag tror alla människor behöver någon som ger de snälla kommenterar för att de ska fortsätta ;)!

– Ursäkta mig om jag stavar fel, skrev detta inlägg utan att tänka på grammatiken och annat.

Brytningen – Anamarija Todorov

9789186429263_200_brytningen_haftad

Det är inte alltid lätt att sätta ord på sina känslor, tankar och sin sorg. På det man har i hjärtat som ingen annan ser eller kan känna. På det man har bakom yttret som gömmer sig men vill ändå komma fram!

I boken Brytningen berättar poeten, förskolläraren och min vän Anamarija om utbrottet från hemlandet och om mötet med det nya språket och den nya kulturen. En bok som verkligen jag rekomenderar och som alla bör läsa! 

 

Klick på bilden för att veta mer om boken, kostnaden mm..

En tonårings dagbok – del 2.

IMG_3225

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-20

Det handlar inte om att jag inte vågar, kan eller klarar av det. Det handlar endast om att jag inte vill göra saker som jag inte känner för. Idag var det självklart, as usual en helt vanlig skoldag. Vaknade klockan 07:30 och insåg att jag endast hade mindre än 20 minuter på mig att ta på de kläderna mina ögon först föll på, sedan packa min väska och ordna något snabbt att äta!  Som vanligt, en helt vanlig stressig morgon då man är tvungen att springa det snabbaste man kan till bussen men ändå missar den.  Då man är tvungen att låsa upp cykeln, sätta på det barnsliga färgglada hjälmen och cykla iväg med den snabbast farten så att man hinner. Efter all den energin man har slösat för att komma i tid så kommer man ändå sent och öppnar klassens dörr och märker att man får alla blickar på en. Den jobbiga känslan har nog alla vi känt men för mig har det liksom blivit en del av dagens rutiner.

Självklart kan inte läraren låta bli och fråga eleven framför hela klassen den ursäkten man har. Som vanligt säger jag, förlåt jag glömde sätta på klockan. Just då känner man alla elaka blickar vända sig och de falska skratten sprida sig. När timmarna äntligen har sniglat sig fram och man äntligen kan öppna skolskåpen för att ta ut sina saker och komma ifrån den miljön jag inte gillar. Komma ifrån de människorna som leker något de inte är. Som försöker på ett sätt eller annat se sig själva som super stjärnor, hjältar, colingar, människor som de helt enkelt inte är! Kommer en tjej och sätter sina händer på mitt skåp och småler, jasså så du glömmer sätta på klockan varje dag din fuling, säger hon med sin falska leende. Ja, svarar jag med min svaga röst när jag vet att jag borde ha svarat mycket starkare. I dagens värld är det inte lätt för svaga att leva!

Vet du vad, om jag var så ful och hopplös som du skulle aldrig jag vilja vakna, jag skulle vilja sova och aldrig mer vakna för jag ändå inte skulle synas sweetheart. Tänk på saken, säger hon och försvinner.

Yasmin, den populäraste tjejen som framför alla är skolans ängel när hon egentligen är skolans djävul. Varje dag måste hon kasta ett par kommenterar till mig när ingen hör. När jag säger det till min vän Clara så tror hon inte mig, självklart alla var blinda utav att se Yasmin på det bästa sättet. Det gör mig så arg att hon klarar ens av att leva i en lögn.  Själv tror jag ändå på att alla, då menar jag alla tjejer har en skönhet i sig men det är inte alla som orkar och vill visa den. Om ni tar mig som exempel, jag hatar verkligen mitt utseende men när jag väl tänker efter så ser jag inte såå dålig. När jag helt ensam hemma brukar jag använda mammas smink och sminka mig sedan ta på mig de vackraste kläderna, klackskor och annat som får en och lysa på ett sätt eller annat. Sedan står jag framför spegeln och ser efter om det verkligen är jag? Jag menar nu inte att man utan smink ser ful ut men med smink ser man finare ut, om man såklart sminkar sig rätt också..

Dear Diary jag gömmer en person inom mig, en person som inte visas för dagens samhälle för den personen är rädd från att bli förstörd. Därför väljer jag att hålla mig vid väggen där ingen ser mig, hör mig eller varken känner den smärtan att vara osynlig.  Kommer den personen någonsin att visas upp?