En tonårings dagbok – del 1.

jIMG_5554

Flera delar av denna dagbok kommer att läggas upp i bloggen, men en sak som ni alla ska veta är att det är inte denna känsla jag känner utan jag har mött många ungdomar som känner samma sak. Budskapet med denna dagbok kommer ni själva att kunna lista ut senare.

Dela gärna och kommentera :)!

_______________________________________________________________________

2013-05-18

De sakerna jag undviker göra på morgonen, kvällen, natten, dagen och för det mesta är att se mig själv i spegeln. Jag vet att det låter konstigt, omoget och t.o.m fjantigt men det är det sanna, och jag vet att jag själv är inte ensam om det!

Varje gång jag ser mig själv på spegeln ler jag för allt gud har gett mig och på vilket sätt hen har skapat mig! Se på vilka fördelar jag har men det är så att spegeln alltid äter upp det positiva och gör att jag själv endast ser det negativa! Jag hatar att det är sant men jag har försökt att undvika mina tankar, komma ifrån dem och bara rymma från verkligheten. Varje gång jag känner mig trasig och svag faller jag ner till botten, det gör så ont. Jag tar mig upp igen och försöker för att gå vidare med livet.  Varje gång jag har löst ett problem och jag ser att livet ler åt mitt håll börjar det igen!

Då kan vem som helst komma och peka ut mina problem, mina nackdelar och försöka göra det mesta för att jag ska känna mig nere! Men nej, framför dessa människor fäller jag inte en enda tår! Framför dessa människor är jag så stark och vet att mitt leende som aldrig försvinner dödar dem!

Men i min ensamhet då mina tankar tar över, känns det ibland som att döden knackar på!  Vad kan jag göra? jag vet att jag inte borde lyssna på dem, att jag borde gå vidare och känna styrkan både i insidan och utsidan! Men det är lätt och säga…

Jag vill försvinna, rymma från verkligheten fastän jag vet att felet inte är på mig utan på hur världen idag är!

Smärtan är alldeles för stor, detta är bara för mycket för en tjej som endast levt i 16 år, tyngden blir alltmer bara jag går ett enda steg! Är det dags att falla? Säga hejdå till omvärlden? Låta tankarna tar över? Låt mina ångest vinna över mina vilja?

Jag är bara för trött, känner mig ensam för mina vänner förstår inte den smärtan jag bär. De tankar som talar och vuxna göra att jag endast får mer problem.

Jag är en ungdom som vill hitta en lösning till mina problem, till min smärta. Jag vill höra mitt skratt, vill le från hela hjärtat. Sluta leka glad, stark och lycklig! Det jag önskar är inte mycket, bara glädjen att kunna le igen.

Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket?

Förra månaden hade jag tid med kuratorn, jag tänkte att det var värt ett försök att gå där och prata ut. Hon kanske skulle förstå mig och jag skulle uppfylla den önskan jag har? Men efter att jag hade öppnat den boken jag alltid genom tiderna har stängt från omvärlden, när jag lät all smärta komma ut så var det inte mycket som ändrades. Det enda hon gjorde var att sitta ner och skriva. När hon gick för att prata med en lärare ögade jag genom det hon hade skrivit, så stod det ungefär;

Hopplös. Negativ. Dåligt självförtroende. Familj problem. Hon sa inte så mycket heller, hon fick mig att känna mig ännu svagare för hon tyckte synd om mig! Det jag mest hatar i världen är nog när människor tröstar mig bara för att de tycker att det är synd om en tjej som har det så dåligt som jag!

Ibland kan jag tänka att all hav, sjöar i världen endast är ett bibliotek för historiens tårar. Vem vet?

Jag önskar om detta var en sjukdom som jag led av. En sjukdom som kunde botas.  Jag önskar om dem människorna som tar ner mig skulle slå mig istället för att säga ord, det skulle göra mindre ont. Själv har jag vänner, men ändå känner jag mig ensam för ingen av dem kan se den smärtan mina ögon bär, kunna känna hur snabbt mitt hjärta slår! Jag längtar efter döden. Jag är för ung att känna denna smärta och det som skrämmer mig mest är dem tankar jag varje dag tänker på. Det går över mina gränser men det går inte, jag kan bara inte stoppa de! Komma jag få ett slut på detta helvete? Hoppas det gör det snart för jag är bara för trött. Jag har väntat i drygt två år på en person som skulle få mig att må bättre, som skulle komma in i mitt liv och ändra den, fortfarande väntar jag men hoppet har blivit mycket mindre nu…

Förra månaden grät jag, det var den första gången min klass såg mig gråta. Jag hatar att jag gjorde det, för jag vill alltid har varit och vill vara den starka tjejen. Den problemfria och den glada men samtidigt hatar jag att ingen insåg vad jag gick igenom. Insåg hur mitt hjärta grät och hur trasig jag var, det enda mina vänner sa var men ’’gumman, du går bara igenom en tid men liksom du har det bra. Många har det värre så var glad. Livet går vidare bro’’

Jag blev så galen och arg över att de inte förstod mig, det dödar mig ännu mer!

Whatever, det känns i alla fall lite bättre att kunna skriva ut det jag har och säga i detaljer, i skrift. Om du bara kunde prata dagboken min, skulle du nog ha underlättat mycket.

 Dagens citat;

“Yesterday is history, tomorrow is a mystery, today is a gift of God, which is why we call it the present.” – Bill Keane

 

14 thoughts on “En tonårings dagbok – del 1.

  1. Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva i min kommentar, för det finns liksom inga ord till det här. Om jag skriver det jag tänker och känner så tror jag att det kommer att låta som floskler, som evigt sagda ord och kommentarer i sammanhang där man vill trösta men inte har redskap för det.

    Men jag tror inte att det handlar så mycket om tröst som om förståelse här. Du behöver veta att någon hör dig och kanske har en gnutta av förståelse för vem du är …
    För vad det än kan vara värt så vill jag säga att jag känner jag igen dig. Du är jag, där jag en gång var. Om du kommer att genomgå ungefär samma livslopp som jag i den egna inre tillvaron, så kan jag säga att det som krävs är tid. Framför allt annat så är det tid som är viktigast. Du kommer garanterat att nå det du längtar efter, kanske inte som något som infinner sig varje dag, men i många goda stunder och i långa perioder av ditt liv.

    Jag känner igen 16-åringen i mig när jag läser det här. Hon finns långt bakom mig men jag minns min smärta och förtvivlan. Det fanns en period när jag inte ville leva längre, och hade jag inte varit så rädd för allt – även döden – så hade jag inte blivit äldre en 15 år. På den tiden kunde jag inte föreställa mig en förändring. Jag trodde att det var så livet skulle bli, fyllt av smärta och självförakt …
    Med ditt förstånd så vet du att du inte är ensam, fast att du känner det som om du vore det och att ingen hör ditt rätta jag. Det hjälper inte att veta när man inte känner det …
    Men all den här smärtan och ångesten tonade bort, tack och lov … med tiden.
    Redan efter 20 års ålder mådde jag riktigt bra ska du veta, Så hur banalt det än låter så påverkas du mycket av dina hormoner just nu. Det händer saker i din kropp som gör våld på hela ditt system. Men det är inte det du behöver höra, för sådant kan du läsa dig till och få veta av vem som helst omkring dig, Jag tror att du vill veta att din sanning i stunden är något man INTE ska förringa. Den är lika verklig som något annat du kommer att uppleva. Jag tror att du vill veta att du har rätt till dina känslor, hur svåra de än är …

    Det blev en lång kommentar, för att du berör mig. För att jag hör mig själv i dig …
    En dag blir det den här perioden i ditt liv en erfarenhet mer än ett jobbigt minne … jag lovar …
    Du behöver bara tid …

    Like

    • Åh tusen, tusen, tusen tack Louise. Kärlek till varenda ord du skrev och det är verkligen sant. Allt behöver endast tid. Jag tycker även att det är stort gjort av dig att bry dig!

      Jag själv har mött så många ungdomar, en del av dem är mina närmaste som känner dennna känslan. Så jag satt ner och försökte skriva ner en tonårsdagbok där tonåringar känner igen sig i texten. Budskapet med denna dagbok är att jag senare kommer att vara mycket postivare och visa läsarare att allt tar tid och allt löser sig. Jag kommer även komma med vilka hjälp föreningar man kan vända sig till när man mår dåligt!

      Tusen tack igen.
      Zuzu Rabi

      Like

  2. Du är en skapelse av naturen, gå ut i naturen, och låt naturen omsvärma dig. Sätt dig på en stubbe, och se dig omkring, det dröjer inte länge innan du får känslan av att höra till naturen. Du borde ha sommarlov nu, så utnyttja det för att vara ute, sitt inte hemma med datorn på dagarna, det kommer en tid när du kommit upp i en ålder då du inte kan vara ute utan hjälp. Själv väntar jag på att komma upp i den åldern, då jag inte längre kan gå ut med hunden, nu är jag ju ung, som en del säger, bara 66 år.
    Svante

    Like

    • Det har du verkligen rätt i!

      Jag själv har mött så många ungdomar, en del av dem är mina närmaste som känner dennna känslan. Så jag satt ner och försökte skriva ner en tonårsdagbok där tonåringar känner igen sig i texten. Budskapet med denna dagbok är att jag senare kommer att vara mycket postivare och visa läsarare att allt tar tid och allt löser sig. Jag kommer även komma med vilka hjälp föreningar man kan vända sig till när man mår dåligt!

      Like

  3. Du är inte ensam, om det kan trösta dej en aning. Tonåren och även tidiga 20-årsåldern, är perioder då man ofta mår väldigt dåligt (jag har en dotter som är 23, så jag vet, dessutom har jag ju själv varit i den åldern…även om det var länge sen).. Man pendlar mellan eufori och det svartaste svarta… man ‘gungar’ i tillvaron och tror att andras åsikter om en själv är så viktiga. Det är de INTE. Det kan jag lova dej.

    Tyvärr är det mycket värre för dem som är unga idag, med allt skit som skrivs om hur man BÖR vara., än när jag var i din ålder : Bantning, träning, mat. ALLT!

    Om du försöker se de här kraven från ett ‘ego-boosted-perspektiv’ såsom det är nu, hur du blir lurad att tro att du inte duger som du är, så tror jag du så småningom får ett bättre perspektiv på dej själv och samhället. Det finns alltid folk som tjänar pengar på ens osäkerhet. Försök se det så, för så är det.

    Det är inte dej det är fel på! Samhället är hårt nu. Krav och attityder. Det är inget nytt, men man påverkas. Vad man än själv har för uppfattning om saker och ting.

    Men det är DU och dina ¨åsikter och din uppfattning om dej själv som ä’r viktigt. Inte vad andra tycker om dej. Inte i slutänden.

    Styrkekram och lycka till.

    Kao

    Like

    • Åh tusen miljoner tack för dina ord, de värmer.

      Jag själv har mött så många ungdomar, en del av dem är mina närmaste som känner dennna känslan. Så jag satt ner och försökte skriva ner en tonårsdagbok där tonåringar känner igen sig i texten. Budskapet med denna dagbok är att unga och även äldre ska känna igen sig bland orden. Senare kommer jag även att vara mycket mer postivare och visa läsararen att allt tar tid och allt löser sig. Jag kommer även komma med vilka hjälp föreningar man kan vända sig till när man mår dåligt!

      Jag håller med verkligen med dig!

      Stora kramar och tusen tack!
      Zuzu Rabi

      Like

  4. Pingback: Buskapet med Tonårings dagboken; | Jag vill hellre vara ensam än att vara någon jag inte är! ♥

  5. ultrastrongt att formulera det här Zuzurabi! !
    Jag vet inte om jag har något att tillägga tycker också att Louise skrev så underbart !
    Jag upplevde det liknande!
    Hon är förresten så skicklig Louise på att skriva med hjärtat tycker jag🙂 Jag har också fått såna där omsorgsfullt varma inkännande kommentarer av henne ,det är underbart.
    Jag skriver ner några tankar ,på mitt ,mer slarviga sätt.
    Jag tänker på att du redan i din bloggrubrik tangerar/berör
    samma tema
    “Hellre vara ensam än vara något jag inte är ”
    i skärningspunkten mellan dej och andra
    att vara sej själv ,
    att inte anpassa sej…så det gör ont/ “till döds.”

    Jag tror att det är i tonårstiden många låtsas mest ,så upplevde jag det
    iaf grupptryck,trender ,vad som sågs som inne ,tufft Cool.
    Ja det var som om det mest föraktade var att bara vara sej själv,
    ,som om det var för vanligt,simpelt,,ointressant.
    De som vågade visa vad de eg kände ,och inte hade skaffat sej nån av de attityder som ansågs ligga inom ramen för vad som kunde acepteras blev hänsynslöst mobbade.

    Och de som låtsades mest säkra blev mest inne , .De var förmodligen de mest osäkra egentligen.
    Sånt har jag sett efteråt ,de har inte alls lyckats bättre senare i livet
    Det spelet iakttog jag och,visste att jag måste akta mej,,visste att det bara fanns ett sätt att klara sej och det var att anpassa mej ,
    På vissa punkter,!
    inte på alla !,
    Jag sålde inte ‘min själ’ ,behöll mina intressen,,men talade inte så mycket om dem
    och jag struntade i att umgås med dem som jag inte gillade
    ..,fast de verkade vara populärast och betedde sej som om de hade lösningen på hur man eg skulle vara …Som om de var lyckliga ,…JA DE enda LYCKADE!! .
    Men ändå svek jag troligen en för stor del av mej själv och just det orsakade den största smärtan ! Jag visste var tabugränserna gick och då vågade jag alltså INTE FULLT UT VARA MEJ SJÄLV.Och jag genomskådade inte fullt ut det spel som pågick.. då.

    Tonåren var för mej ) den tid då pressen utifrån var som starkast och jag hade inget
    el för lite ,att sätta emot .
    Nu som vuxen (om man nu någonsin blir det) har jag på ngt underligt sätt (jag vet inte riktigt hur) en större förmåga att stötta mej själv.
    Kanske har jag fått den från andra .under livet ,såna som stöttat mej och sett mina personliga kvalite´er.Med liknande livs syn,värderingar,osv.
    Jag tänker ofta på sagan om den fula ankungen (låter chablonistiskt nu ) men faktiskt gick jag omkring och kände av det där ,som tonåring ,att det måste finnas fler såna som mej.!
    ,Som jag, sen träffade !!
    Såna som iaf NÄSTAN var som jag och jag blev glad!
    Exv skrev jag av dikter ,.. jag skrev dagbok ,mina syskon hånade mej och jag kände ingen annan som gillade dikter,
    Trycket var så starkt så jag nästan började tvivla på mej själv,varför är jag så annorlunda ,varför hittar jag inte nån bästis,
    Jag var inte direkt mobbad ..eftersom jag lyckades manövrera mej fram ,kryssa ,var duktig i skolan ..kunde hävda mej på så sätt ..
    sen träffade jag förstås ..såna poesi -svanar
    och konstnärs-svanar
    och sång- svanar.:)
    Ja jag vågar tillomed .stå för att jag är lite patetisk,vågar visa min sårbarhet osv
    men den öppenheten hade varit livsfarlig i de ..skolgrupper jag befann mej i som tonåring ,sorgligt nog
    Skolan ÄR ju ett konkurrens och sorterings instrument ,inte konstigt att det blir överdriven anpassning ,,mobbning osv
    (oj kanske skriver man svanor i pl)?
    En del smärta finns väl alltid kvar ,tillhör det …
    existentiella dilemmat livets olika val.

    oj det här blev för långt borde skicka som mejl ..redigera men nu orkar jag inte det

    Like

    • Först och främst vill jag tacka dig för din kommentar, dina ord träffade hjärtat och du har verkligen rätt i det du säger! Tonåren är en av dem mest svåra tiderna, det är en tid då man försöker lära känna det riktiga jag men känner en press utifrån som försöker ändra en!

      Ditt sätt att beskriva hur du har haft det utifrån dina egna erfarenheter gör mig starkare. När du skrev ”jag sålde inte ‘min själ’, jag behöll mina intressen” lät så stort och starkt, det väckte tusen frågor. )Bli inte förvånad om jag snart lägger ut ett inlägg med rubriker jag sålde inte min själ. Men jag kommer att skriva att jag har fått insprationen från dig :D!)

      Jag tror på att allt händer för en anledning, en underlig anledning som vi kanske inte reder ut nu men senare i livet. Varenda hinder i livet lär människan en lektion, gör en starkare men ibland kan livet gå för långt, smärtan kan bli för stor och man känner att man står i en punkt, i gränsen mellan att ge upp. Det är då det är viktigt att samla ihop sina krafter och tänka på framtiden man själv har drömmar om.

      Framtiden har alltid varit ett stort hopp för mig, en källa där jag får styrka, vilja och mycket mer!

      Det är verkligen inte lätt att hitta en sann vän, en vän som finns för dig dag som natt. Som finns där och plockar dina tårar och delar med dig din glädje. Själv är jag verkligen inte en av dem populära men jag gillar det. Jag har ett par vänner som älskar mig för den jag är och det gör mig glad, lycklig och värd!

      Jag håller med dig att det inte är så lätt att öpnna sig men någon gång måste man det för att få sin röst hörd, för att de människor ska förstå att de gör fel, de tänker fel!

      Det viktigaste i livet är att man någon gång hittar den platsen där man känner sig hemma, hittar dem människor som man känner älskar en och försöker alltid tro på att efter regn kommer alltid sol!

      Min kommentar kan innehålla stavfel, grammatiks fel och mycket annat men hoppas du kan läsa den ändå haha :D!

      Like

      • jodå naturligtvis kan jag läsa ,och är glad över ditt sätt att ta emot det jag skrev .
        Det var inspirerat av ditt inlägg som gav mej en chans att ta tag i nån av de livstrådar som annars ligger …och slänger löst inom mej utan att jag riktigt orkat ta tag i dem eller släppt taget om dem för snabbt
        Intensiva minnesbilder väcktes
        Jag ska försöka fortsätta skriva (för mej själv) utifrån dem

        Like

  6. Pingback: Nu kan man äntligen mig i Svt! | älwfewor

  7. Tårarna rinner alltid när jag läser din underbar blogg och det som är sjukt är att jag tröttnar aldrig man kan inte tröttna. Du är så fin och dina ord du ser och känner andras smärta när du själv har allt. Älskar dig så mycket för den du är fortsätt så❤ du gör många starka ska du veta med dina underbara ord och att du är du

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s