Kära havs

1611012_892329000857229_3198366917100103747_n

Till minne av alla oskyldiga liv, som har fallit som offer till krigets, ledernas och mänsklighetens tragedier..

Kära havs, håll tillbaka dina tårar

Kära havs, det finns inte längre plats för fler människor döende på bårar

Kära havs, vad din vrede sårar, låter oss alla brista ut i tårar.

När skall du förstå att vårt land är dina vågor

Till dig har vi kommit, rymmande från våra plågor

Allt vi äger, allt vi har och allt vi är gick upp i lågor

Kära havs, gråt inte för vårt folk

Stenarna har gråtit men våra ledare har ej

Historiens aldrig mer, visar sig endast vara skrivna ord

När människans försök till överlevnad förvandlas till massmord

Tappas hoppet på dessa termer, hoppet på mänskligheten

Det gör bara för ont..

Hur kan psykiatrin ge elchocksbehandlingar (ECT) till barn?

Peter Larsson, tar upp och gör allt ännu en gång för en stor fråga som beror oss all,och som vi alla bör ta hänsyn till samt lägga vår uppmärksamhet på! 

Klick gärna på länken nedan och skriv så gärna på protestlistan. Då själva namnlistan sedan skall skickas till berörda myndigheter och politiker.

Vi kan förändra! Ett par minuter kan rädda så mycket!

http://newsvoice.se/2014/12/20/hur-kan-psykiatrin-ge-elchocksbehandlingar-ect-till-barn/

En verklighet som ännu inte är skapad

1798867_578504828906316_1299686297_n[1]

Det finns alltid någon drivkraft gömd inom en, en röst som försöker skrika och få sig själv hörd. Det finns alltid en styrka bakom varje tår, och en sorg bakom varje sår.

Det finns alltid en dröm, man hela sitt liv har fastnat på. En dröm som bara tanken av den för en att flyga iväg till en annan värld. En annan verklighet som ännu inte är skapad.

Men det är enkelt, imorgon påbörjar jag och så fortsätter det. Vi kommer inte komma någonstans. Att drömma, att jobba för sin dröm är och handlar mycket om att vara redo på att ge. Vara redo på att offra saker och ting.

Vara redo för att om några år kunna skörda det man under flera år har slitit för att odla fram. Det är inte enkelt, det tar inte en dag eller två. Men tanken bakom all svett och alla tårar du kommer gå igenom, tanken bakom alla hinder och svårigheter du kommer under tiden att möta får att trots allt att fortsätta. Kriga fram!

Att faktiskt falla men att också snabbt stå upp, att faktiskt gråta men att också snabbt kunna torka bort sina tårar! Frågan är, hur mycket vill du detta?

I en sådan punkt, i en sådan påbörjad bana står jag just nu. Jag är redo men ändå är det något som försöker dra tillbaka mig, få mig att tappa fokusen, få mig att komma ur banan.  Låt mig beskriva detta utifrån en ungdoms perspektiv.

Jag är 16 år gammal, jag har en hel värld som väntar på mig. Jag har en värld i min mobil som ringer varenda minut, vänner som finns inom den världen men som jag aldrig annars träffar. Det finns så mycket som drar mig, särskilt idag, i vår nutid. Så mycket som försöker få en ur banan. Varför studerar du nätterna långa när det under den tiden finns fester och gå till? Varför fokuserar du på skolan när det finns så mycket mer intressanta saker som kan väcka mer intresse?

Jag är 16 år gammal, men jag är redan redo att offra precis det jag utav mest älskar för min dröm, för mitt mål, för en utmaning jag själv har skapat för mig själv. Det finns så mycket i livet som drar mig men jag försöker hålla mig stabil. Tanken att det jag under dessa tre åren kommer att skapa en grund för det jag sedan kommer påbörja mitt liv på får mig att tåla allt. Får mig att kunna gå igenom vått och torrt. Men ibland kan det kännas omöjligt, vid vissa dagar känns det bara som att tiden inte räcker till.

Men hur långt är du redo att jobba för att komma?

Icke sovande nätter, ensamma dagar, pluggande helger men trots allt en glad ungdom. Som ska göra allt för att om tre år, kunna skriva ”kära bloggläsare jag har faktiskt lyckats! ”

Men jag kan inte heller ljuga om att jag redan exempelvis har min mobil som aldrig slutar pipa och låta, som faktiskt får mig att tappa så mycket. Men jag får hoppas på att jag så snart som möjligt kommer ha styrkan att stänga av den.

Slutligen vill jag tillägga att det verkligen inte finns något omöjligt, vi människor kan och har gjort det omöjliga möjligt så fråga dig själv, hur mycket vill du detta?

Mellanöstern brinner!

martyr

Låt en ung röst begraven i Mellanöstern tala.

Låt hens mamma i fred  böla.

16 år levande i denna brinnande skog.

Tusentals år av blod har gått, vi ännu ej har fått nog.

Blodtörstiga vampyrer, där nere de leder

Oskyldiga offer, förstörda de lider

Existerande röster, icke hörda

Existerande kroppar, icke värda

Män i guds namn, de strider

Oro och fiendskap, de sprider.

Gömda sanningar bakom ord, de göms.

Nyheter om religionernas hat, den beröms.

Tårar på orättvisans bårar, de glöms.

Städer på skrattande barn, de töms.

 

Gaza, vi hör våra bröder ännu en gång skrika.

Gaza, ni ser oss er publika.

Ni ser oss er svika.

 

Irak, vi står mot det som sker.

Och för er varje kväll vi ber.

Är det lätt att se ett barn falla, försöka men falla av en bomb.

Är det lätt att se irakierns mammor dö framför sina barn.

Är det lätt att se Gazas pappor stå för döden för sitt land men dö.

Vårt blod har blivit ert industri, ni dödar en, ni säljer en och köper en.

Vår tro har blivit er lilla spel, precis allt ni gör är så fel.

Vrålande, gråter eldens sista lågor 

Lidande lämnar kroppen ifrån sig livets droppande plågor.

Ett riktat gevär, ett människofattigt sinne, ett skott och nu har hen blivit ett minne.

Hur längre behövs det gå?

Sanning framför våra ögon, blir till ånga!

10464377_10152116205892031_5950402608657667617_n

we blame society but we are society! Ignorance is a choice!

Tystnad, mörker och köld.

Isolerade väggar bland människor, de byggs.

Hat och skillnader bland människor, den förebyggs.

Gömd och osann sanning, den underbyggs.

Som en bloddroppe fallen i snön, som en sten fallen i sjön. Tänkande, väckande nätter blir till många, sanning framför våra ögon blir till ånga.

När ord inte längre kan tala, är orättvisorna för många. När sanningen blir för hård, går vi hellre på lögner för nöja vårt inre och yttersta vård.

Vi gör våra starka röster till svaga, vi gör oss vittnen till lögner utan att klaga.

Kära människor, det är inte mycket jag har att sätta ord på. Det som händer och har hänt är att vi människor sätter så otroligt mycket fokus på saker som från hela grunden egentligen inte finns. Och förlorar fokus på de viktiga ämnen som egentligen bör ha all vår uppmärksamhet.

Idag kan vi se i världen, både i Sverige och i andra länder hur hatet har växt bland folkgrupper på grund av religionen, bakgrunden och annat. Man blir så ledsen eftersom i slutändan är vi alla människor, tillhör samma stam. I slutändan andas vi alla samma luft, gråter vi alla när sorgen är stor, och skrattar när glädjen knackar på våra dörrar.

Jag förstår mig inte på hur en hand kan höjas på grund av skillnader, vi själva har skapat, hur ord kan kastas och göra sig som knivar till folk som bara har varit sig själva.  Jag förstår mig inte på deras tanke sätt.

Om jag nu gör ett brott, är det så svårt att förstå att det är jag som har gjort brottet? Inte min religion, mitt land, min bakgrund och allt som tillhör mig. Därför, döm aldrig en person utifrån vad en annan person har gjort. Vi är inte likdana allihopa och bakom det finns det så många bra anledningar och fördelar.

Det bästa i oss alla, är hur var och en av oss är så unik. Men det är ändå en sak som förenar oss, vår mänsklighet och vår kärlek.

Det är inte så svårt, det är enkelt. Såsom matematiken har lärt oss att plus och minus dras till varandra medan plus och plus stöter bort varandra.

 

Äntligen tillbaka!

Det finns mycket i tankarna, det finns så många frågor som är ej besvarade och plötsligt är vi tillbaka i samma dilemma. Dilemman där ord inte kan beskriva mina tankar och där tankarna inte går att beskrivas.

Hoppas ni inte har glömt mig, och ni ska vara så säkra på att jag inte har glömt er heller. Trots fyra månader har det alltid kommit otroligt fina kommentarer som verkligen har gjort mina dagar. Som verkligen har fått mig att le, som har hållt grunden för mina drömmar stabil. 

Det är över, så skriker mina tankar. All stress och press är över och allt som stod i spel är avgörd. De sista veckorna i nian var nog allra svåraste eftersom det var då en medveten lärare kunde prata med dig om ett betyg som du i själva grunden aldrig hade förväntat dig. Samtidigt som du är ledsen över att det har hänt så, så kan tanken att du faktiskt inte kan ändra på det betyget köra över dig. I själva grunden är det faktiskt inte betyget som gör en ledsen utom alla de nätterna man har tillbringat för att göra mer än sitt bästa för att nå det man vill. Att veta att ditt bästa inte var tillräckligt mycket.

Tanken på de 300 poängen jag genom 3 år har kämpat för att få, kändes för en sekund omöjlig. Jag visade det aldrig men jag var så ledsen, besviken och arg både på mig själv och på allt omkring mig som inte för en sekund ville slösa lite tid för att hjälpa mig. Allt är möjligt, så skrek min hjärna och inret. Det är över, så skrek mitt hjärta.

Men kära bloggare, tro mig! Inget är omöjligt tills den dagen du har bestämt att det är omöjligt. Ett annat tips som dessa dagar bevisade till mig är att när en person vill ha någonting, när den saken  betyder så mycket för en kan betyda ingenting för någon annan. Människor förstår inte hur mycket en liten detalj kan betyda för dig, därför jobbar sällan de med att hjälpa dig och hemligheten bakom att få det omöjliga möjligt är att alltid kämpa och springa efter det du vill ha själv.

Prata inte med din lärare en gång om en uppgift som kan komplettera upp ditt betyg endast en gång, prata tills du får den uppgiften. Var inte tyst när du tycker något är orättvist. För tystnaden kan ibland få dig ner till botten. Stå för den du är och det du vill.Efter allt jag har lärt mig från dessa dagar så bry jag mig inte lika mycket om de 300 poängen för jag har gjort så många fler framsteg. Det viktigaste i allt är att jag har lärt mig så mycket.

Inte bara om livets svåra sidor utom om glädjen. Jag har lärt känna så många personer som verkligen har gjort mig glad, så mycket kärlek och glädje i en enda klass, i en enda skola.

Jag är även inte längre den 15 åriga Zuzu Rabi utom den 16 åriga, vilket känns riktigt bra. Jag har även börjat jobba och har gjort det sedan april 2014! Jag jobbar i Burger King, och att jobba är nog hittils en av de bästa upplevelsen jag har haft på länge. Att prata med människor, få de att le och veta att man själv är anledningen bakom leendet. Att ta ansvaret och på riktigt göra någonting du har så mycket ansvar för, känns både vuxet och så nytt.

Finaste bloggläsare, finns nog inte så mycket och säga förutom att jag är tillbaka. Tillbaka på riktigt och är så glad över det!

Så mycket under endast 365 dagar!

Så mycket glädje i en och samma bild, trots att den inte är världens bästa!

Så mycket glädje i en och samma bild, trots att den inte är världens finaste hah!

Jag minns så tydligt alla löften och alla förhoppningar jag hade för 2013. Förhoppningar om hur mycket jag skulle ge, hur långt jag skulle komma och om hur glad jag skulle vara! 

Men jag hade inte förväntat mig att så mycket skulle hända under ett år, att så mycket skulle hända under 365 dagar. Det finns så mycket som har hänt, så många tårar, skratt och händelser under så kort tid. 

Jag kan sammanfatta 2013 som ett år som hade många överäskningar, tyngder, hinder, skratt och glädje.

De händelserna som verkligen inte kan och kommer att glömmas är mina mormors varma kramar och skratt. Jag har fått tillbringa så mycket tid med min mormor i hemlandet, det har gjort mig så stark men samtidigt saknar jag henne så mycket, det gör ont att vakna och inte kunna se henne bredvid. Men hennes röst gör mig alltid lika glad. Den dagen min bror tog studenten var också en dag som inte kan glömmas, jag minns glädjen i hans ögon. Längtar verkligen själv till studenten! Face to Face, ett projekt som jag har varit aktiv i undrer 2013 har verkligen lärt mig otroligt mycket om politiken och om hur jag som indvid kan påverka samhället. 

Händelsen som kom som en överäskning för mig var hela flyttningen, det kom verkligen som en överäskning. Fortfarande saknar jag alla fina människor i Norrköping, och fortfarande har jag inte hittat balansen men jag har redan träffat andra underbara människor och det underlättar! 

För att vara helt ärlig är jag inte så stolt över det jag har gjort 2013, jag har inte gjort något fel men det känns som att jag kunde ge mer. Jag gav inte allt jag hade och det gör mig ledsen men samtidigt vet jag att jag tid och ångra det! Tid och liksom fixa det. Men en sak som jag är stolt över är att jag fortfarande ler trots att lämnat allt och alla. Över att jag tog tag i saker och ting och insåg att det var viktigt att gå vidare!

Jag är lite besviken över mig själv gällande mina insatser om mänskliga rättigheter, jag känner att jag under de tidigare åren gav mer. Men samtidigt går jag just nu i 9an och det är nu det gäller. Jag har målet att få 300 poäng, och det krävs energi, ork och tid att få det. Sedan har jag ett stort val framför miggymnasiet valet. Så det är lite nervöst! 

Men jag har börjat leta efter föreningar och lite arbeten som jag ändå kan göra under tiden. 

Jag har hoppet att 2014 blir ett nytt kapitel för oss alla, och särskilt för Syriens sårade befolkning. Mina tankar är alltid hos de! Jag hoppas att 2014 uppfyller allas önskningar och mina egna nyårs löften. Det viktiga man måste ha i minnet är att allt tar tid, och man själv ska inte ge upp efter första, andra, tredje försöket. Man ska ge upp när man väl har kommit fram och inte behöver kämpa mer! 

Jag vill även passa på och tacka er alla fina bloggläsare, varje kommentar har gjort mig så glad. Så det är bara och fortsätta! Jag vill även tacka SvanteSkvitt och Louise extra mycket. Era kommenterar har gjort mig så glad, ni är verkligen så underbara och lojala bloggläsare!